November…

November. En skadeskjuten månad, vulgär och teatralisk med sin dimma, sina förmultnade löv, röken över vattnet, Högalidskyrkans urtavla försvinner i allt grått, husen som tunga domar över en tid som flytt, portarna som öppna gravar där familjerna rullar sina barnvagnar över trösklarna. Vad gör man med en sådan här månad? Den saknar dagar. Veckorna flyter samman, blir en sörja av tid bara, som en människa när hon åldras, hon lösgör sig från vem hon varit, vilket kön hon haft, vilka drömmar och förtjänster. Kvar står endast detta ogripbara, en människa.

Samma sak med november. En samlingspunkt att tvingas leva sitt liv i helt enkelt, garanterat något längre än andra månader. Och så mörkret. Detta förbannade mörker, som en hammare i huvudet när vi flyttar tillbaka klockan. Det känns så mycket mer hotfullt, så mycket mer slutgiltigt nu än förr.

När jag är med barnen på en lekplats vid 16-tiden kommer mörkret som en brottsling över Riddarfjärden, tar trapporna upp från Söder Mälarstrand och söker sig som en splittring och förövare överallt. Dagarna står still.

Mitt hörnfönster målar allting i grått. Utsikten förändras dag för dag när träden tappar alla sina löv och till sist står helt nakna, Man ser rakt in i husen på andra sidan backen, nedanför trapporna, vid Ansgariegatan. Som skelett i trä de där träden. Löven i tjocka högar överallt, kråkorna studsar frimodigt på taket tvärs över.

Jag har kärleken och M, har barnen. Allting annat har tagits ifrån mig. Skulderna hopar sig och det finns inga pengar kvar att betacka dem.

November och jag påminner om varandra: https://www.youtube.com/watch?v=TndBViTADMI