Kärleken, det enda som går att vinna…

Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs…

Så börjar Marcel Prousts mästerverk På Spaning efter den tid som flytt.

Jag somnade innan klockan 22 igår, efter en fin dag och underbar vecka med barnen. Allting som händer nu, med skilsmässan, en totalt havererad ekonomi, ständiga möten med mina två advokater, svaromål till allt och alla, formar mig, skapar en ny och förhoppningsvis bättre människa.

Jag växer i strid och i motgång.

Till råga på allt har min Bechterew börjat härja i kroppen…

Jag har verkligen gått helt varv runt, från skuldsatt, fattig poet till rik, uppburen mediepersonlighet och sedan tillbaka till skuldsatt och fattig. Ändå kan jag inte säga att jag är olyckligare nu än då.

Michaela har fört tillbaka ljuset i mina ögon, hon har satt ut den här pappersbåten på vattnet igen, hon är vinden som får gungorna att gnissla igång. Mitt liv var ingen katastrof tidigare, tvärtom, men det var övergivet, en sandlåda i ösregn utan barn, en tom och ödslig lekplats.

Och så barnen…

När jag är med dem, veckorna jag har dem, som jag blommar då, som jag inser att kampen jag för, tar jag för dem, jag gör det jag gör för dem. Allting jag gör handlar om barnen. Var jag bor, vad jag gör, vad jag inte gör.

Jag älskar dem med en ny grundlag.

Det regnar ute. Ventilen läcker ljudet in till mig i sovrummet. Jag har haft ansiktet i gruset men jag har fortfarande vunnit det enda som går att vinna, kärleken.