Insikt/Utblick

Det är alternativmedia, den media som etablerad media pissat på, föraktat, avskytt, förföljt och stämplat som rasistisk och högerextrem, som under flera år försökt beskriva allvaret med islamistisk fundamentalism i Miljöparitet.

Minsta kontakt med denna media har resulterat i avskedanden, i social polarisering och i rena trakasserier. Det har räckt att någon gång LÄSA någon av dessa alternativa medier för att man skulle få sitt FB-konto kapat, sin blogg attackerad och sitt namn släpat i smutsen.

Det finns en person som kanske mer än någon annan förkroppsligar själva essensen av begreppet yttrandefrihet, nämligen konstnären Lars Vilks.

Här handlar det inte om tyckanden om hans konst utan ett klart och tydligt konstaterande av att han med risk för sitt eget liv i Sverige 2016 begagnat sig av den rättighet som journalister, författare, kulturarbetare och debattörer säger sig hålla helig.

Yttrandefriheten.

Visst står det ett skimmer runt detta ord?

I går medverkade han vid ett seminarium om yttrandefriheten i Göteborg.

Möttes han av stående applåder för sitt mod? Möttes han av respekt för att han faktiskt, till skillnad från alla trygga, radhus-murvlar, alla identiska medelklass-reportrar, riskerat något med sitt skapande? Möttes han av stöd, uppmuntran och en vilja att lyfta hans ärende, från representanter för en mediekår som officiellt alltid säger sig vara yttrandefrihetens frontsoldater?

Jo, tjena.

Han fick knappt en applåd igår när han satte sig på scenen.

Moderator Janne Josefsson berättar för GP att han blivit kontaktad av tunga, namnkunniga journalister som varit förbannade över att arrangörerna alls tagit dit honom.

Så ser alltså mediekårens totala svek ut. Så selektiv är lusten att hålla den älskade yttrandefriheten helig och intakt.

Dessa personer, förkämpar för allas rätt att få uttrycka sig, verkar alltså tycka att det är bättre att låta Vilks förtvivla någonstans ute i skogen. Bättre att lägga locket på. Bättre att glömma att han ens existerar.

Vilks har fått hela sitt liv sönderslaget. Han lever under ständig polisbevakning på okänd ort, har blivit utsatt för flera mordförsök och blir alltså mer eller mindre fortsatt föraktad av den kår som säger sig ha satt en ära i att alltid värna rättigheten att få uttrycka sig.

Här har vi alltså en konstnär som i egen hög person valt att riskera sitt eget liv för sin rätt att uttrycka sig och han är avskydd av media. Är inte det märkligt?

Hade det varit en ung man eller kvinna som blivit ertappad i ett afrikanskt land under ett reportage för att sprida information om en människovidrig diktator hade media älskat honom eller henne.

Men grejen är att Vilks valt fel. Han har gjort provokativ konst som riktat sig mot en viss form av religiöst barbari. Hade han istället gjort Jesus till läderbög hade han blivit inbjuden i alla de fina salongerna och hyllats för sin konst. Nu lever han isolerad och ständigt mordhotad.

Så ser det ut i Sverige 2016.

Den mediala elitens förakt för Vilks, deras tystnad och deras ovilja att stödja honom är ett av de grövsta angreppen på yttrandefriheten det här landet kan visa upp.

Ladugårdar, åkrar, små slingrande vägar, en blå himmel med lätta slöjmoln, tåget som en pil eller en dröm genom den varsamma värmen.

Sverige tinar upp efter ännu en vinter.

Jag dricker kaffe och lutar huvudet mot fönstret. En hastig skymt av en människa bakom för korta gardiner, en tvättställning och fladdrande skjortärmar, en kyrka och ett äldre par som går hand i hand med sin lilla tax.

Plötsligt där, nästa sekund borta.

Men de där ladugårdarna, är det ingen som har ladugårdar längre?

Det är sjuttiotalsbrunt det mesta, lite slitet, som en gammal tapet i ett radhus, kala träd, en solreflex som studsar vackert mot nytvättade fönster.

Ibland får jag en sådan lust att bosätta mig där, långt bort, utanför allt och alla, ett hus bara vid vägg av skog, en slingrig stig, åkrar, skyar och regn en tidig morgon när man tassar ut i det våta gräset och faktiskt under några minuter kan samsas med tanken på att man är den man är, med sina brister och sina fel.

Det är påsk snart. Jag har fått skriva om påsken till Inblick, och även en krönika om Rom till Katolskt Magasin och snart börjar vi spela in teveprogrammen för tidningen Dagen.

Jag ser väldigt mycket fram emot det.

Men först är det påsk, lidandets tid, men också den jublande glädjens tid. På tredje dagen stod Han upp ur graven och segrade över döden.

Jag tänker på döden ibland. Som ett syskon jag tappade kontakten med. I rädsla för vad han skulle visa mig om han fick chansen.

Att tänka på döden är ju att tänka på livet.

Jag är nedstämd idag. En söndag i själen.

Det ärm en tid för eftertanke och planer. Det är en tid för kärlek. För att sänka tonen, sänka ambitionen lite, inte pilla i alla öden med mina fingrar. Låta världen vara. Jag kan inte styra allting, jag kan inte tippa den där tillvaron åt mitt håll hur mycket jag än försöker.

Solen som ett smycke på en vacker blå himmel. Den där solen, den där lätta värmen, de där varsamma plusgraderna, den där försiktiga värmen som solen faktiskt ger, människorna som vrider sina fårade vintriga ansikten mot den där himlen, som i bön, i tacksamhet, i förhoppning och tillförsikt.

Det är vackert.

I går firade jag Michaela med en måltid från himlen inne på världens bästa La Famiglia på Kungsholmen. Min farsa är italienare och en mästare i köket. Hans lätt förvirring upphör när han står vid spisen. jag testade att stå bredvid honom och göra exakt som han gjorde (vi ägnade oss åt Minestrone-soppa) och sedan åt vi resultatet.

Hans soppa blev gudomlig, världsklass, oerhörd, astronomiskt god.

Min? Som Blå Band. Ändå stod jag där och gjorde exakt som han gjorde.

Men han har gåvan. Jag har den inte.

Hur som helst, jag kan min italienska mat, jag är extremt kräsen när det gäller italiensk mat, jag har ätit den i särklass bästa italienska maten på den här jorden, i Rom, i Bologna, men kanske framförallt hemma hos mina fastrar utanför Vicenza och Ferrara…

Så jag vet vad jag snackar om.

Men tallriken med spaghetti och pesto igår var…världsklass. Och jag tänker inte ens betygsätta deras citronsorbet. Den är…Orkar inte…

Lördagar är inte riktigt min grej. Det har aldrig varit min grej. Jag vet inte om det är en sorts slaggprodukt från när jag drack, lördagar var alltid så oerhört långa, ibland längre än söndagarna, lördagarna tippade fortfarande, de rörde sig fram och tillbaka, det gick att dricka på förmiddagen, men runt lunch infann sig alltid en sådan oerhörd trötthet, när man gav upp försöken att bli berusad och gick hem till snabbmakaroner, ångest och obetalda räkningar.

”Ett party i en papperskorg” som Imperiet sjunger.

Lite av det där har hängt med i mitt nya liv. Lördagar känns…Stängda.
Men jag är med Michaela och det är fantastiskt. Jag älskar henne mer och mer och jag har aldrig varit med om det förut. Det är säreget och storslaget.

Jag tar en fin löprunda också, ner genom Skinnarviken, Söder Mälarstrand, de där hysteriska broarna intill tågen, bort mot Stadshuset och vem kommer strosande där i solgasset om inte Mauro Scocco så jag använder honom som en ursäkt att vila i tio sekunder och kramar honom innan jag springer vidare längst Norr Mälarstrand men jag får hålla till på cykelbana eftersom promenaden nere vid vattnet kryllar av soltörstande människor som verkligen vill värka den här dumma, stumma, trista, gråa vintern ur kroppen.

Våga vägra vinter som Ledin sjunger.

Sedan älskade/fruktade Västerbron och på något sätt är det vad mitt liv handlar 0om just nu, kärlek och viss fruktan eller som Ebba Grön brukade uttrycka det ” Kärlek och Uppror” och jag är där emellan någonstans, vacklar, snavar, står upp, fäster blicken mot himlen, har Michaela med mig och när hon far iväg för att träffa sin mamma går jag och möter mina barn som kommer springande emot mig som på folk och jag kramar dem så länge jag kan innan vi går iväg och köper lördagsgodis.

Livet är en besynnerlig svart gren av höst, vinter och gamla gravar. Men livet är också så oerhört mångfacetterat, så ljust, så välsignat, så oerhört värdefullt och dyrbart.

Nåden. Guds gåva till oss fast vi inte är värd den.

Och ibland är vi ändå värd den.

Det är stort.

Lyssnar på Filosofiska Rummet i P1 och de pratar om yttrandefriheten och hur det står till med den i Sverige men ingen i panelen vågar ens yttra ett ord om gammelmedias skräck för den nya mediala ordningen och som vanligt är ingen därifrån inbjuden. Det är intressant att höra eliten diskutera vilket oerhörd väl fungerande yttrandefrihet vi har i Sverige när det är alltid är samma namn som virvlar runt, varje gång.

Själva debatten och de som debatterar är beviset på hur strypt yttrandefriheten är i vårt land. Utan sociala medier och allt det som eliten föraktar och förkastar hade vi levt i en diktatur.

Men solen skiner. Barnen leker. Jag är lycklig, eller så lycklig som en man som jag kan vara.

Och livet?

Alltid ett party i en papperskorg…

Under löprundan (som kändes som om den drog iväg rakt in i solen) på Västerbron funderar jag en del på förtroende…

Att känna förtroende för någon, att vinna någons förtroende. Och att förlora förtroendet.

I min värld handlar det om att inte köpslå med sitt hjärta. Om man agerar utifrån sitt hjärta och sin övertygelse också när man vet att det kommer blåsa snålt är man värd mitt förtroende.

Om man vågar stå för sina beslut är man värd sitt (och mitt) förtroende. Om man orkar resa sig i dammet och smutsen från ännu ett nederlag och orkar le mot världen är man värd mitt (och sitt) förtroende. Om man vet att man kommer bli hotad, hatad, jagad, förtalad men ändå väljer att skriva och höja sin röst är man sannerligen värd mitt förtroende.

Om man vet att gammelmedia i Stockholm och på landsbygden kommer samla sina trupper för att försöka plocka varenda gram av ens anseende genom lögner och förtal men ändå vågar stå för den man är är man sannerligen värd sitt förtroende.

Man kan förbruka ett förtroende, och man kan ljuga på så väldigt många olika sätt.

Ett subtilt sätt är som de flesta politiska partier gjort de senaste två åren, är att reagera på det som sker men aldrig ha en enda egen plan, inget kryss på sitt karta, ingen enda vision. Det är en sorts lögn.

För att inte tala om Moderaterna som pekat finger och skakat på huvudet åt ett visst annat parti och sedan helt fräckt stulit hela idéer.  och förslag från just det partiet….

Och så detta att Sveriges utrikesminister målas ut som en modig person. Varifrån kommer den missuppfattningen? I deklarationen hon läste upp nyligen fanns ingenting som stack ut, inget mod överhuvudtaget.

Exempelvis inte en bokstav om de förföljda kristna i världen och i Sverige. Inte en enda mening som skulle kunna stöta bort en enda person om någonting.

Inte många politiker som har en enda visionär tanke. Alla är skräckslagna.

Och inte bara offentligheten, också de folkliga lagren är fulla av folk som skriker om och kräver förtroende men som aldrig vågat yttra en enda obekväm sanning en enda gång, som håller käften i fikarummen, som hukar i gränderna under hela sina liv.

Fega människor som vill ha förtroende och respekt trots att de inte riskerat ett enda gram i sina liv, trots att de slickat varenda arsle de kommit åt, trots att de gömt, förträngt och hållit käften när de borde och kunde ha höjt sin röst.

Varför ska jag respektera dem?

I dag är det på dagen 30 år sedan Palme mördades. Jag var fjorton år 1986 och jag högaktade Palme för hans närvaro, hans intensitet, hans skarpsynt och för att han tog ställning! Han vågade.

Han var en vattendelare. Han tog strid för sina sanningar och man kan tycka vad man vill om det men jag högaktar det. Jag respekterar människor som vågar brinna för det de tror på, som inte hukar i skuggorna, som drar den där näven ur fickan, som vägrar kröka rygg, som tar strid för det de tror på, som ser vad som sker omkring dem och faktiskt är beredda att riskera ett och annat för att förändra och förbättra.

Jag behöver inte hålla med alla de människorna om allting, många gånger håller jag inte med om något, men jag respekterar dem! De förtjänar min respekt eftersom de kommer till mötet mellan oss med sin övertygelse och just därför också är beredda att lyssna till min övertygelse.

Ta en kille som vår nuvarande statsminister…

Han tycks inte ha formulerat en enda vision i hela sitt liv, inte en enda egen tanke. Jag tror inte han satt ett enda kryss på en enda karta och sedan börjat leta efter den där skatten i hela sitt liv. Han bara svamlar, han hamnar två på varenda boll, han står framför kamerorna och stammar och han är skäret en hygglig karl, säkert en godhjärtad medmänniska men han har ingen ryggrad, han har inga ballar, han verkar inte orka eller brinna för någonting alls.

Jag vill se elden i ögonen! Jag vill lyssna på sanningarna och sedan själv ta ställning.

Förtroende är något man förtjänar genom att sluta försöka vara alla till lags.

Älskar alla dig, älskar ingen dig.

Jag kan en del om det slentrianmässiga Israel-hatet. Det kommer med modersmjölken i vänsterrörelsen. Det kommer med okunskap, disinformation, lögner och palestinasjalar. Det kommer så att säga naturligt. Få är på riktigt insatta. Men de tror att de är insatta. Eller de VET att de är insatta.

Och ändå är de präglade av bara en enda bild.

Jag vet för jag har varit där. När jag var ung tog jag för givet att Israel var enbart en förtryckande stat och alla palestinier utsatta och förtryckta. Jag visste inte riktigt varför jag tyckte som jag gjorde. Jag visste bara att det var sant…

Jag har varit en del av vänstern och det finns väldigt mycket gott där. Det finns en innerlig vilja att förändra och delvis förbättra samhället. Det finns en vilja att hjälpa utsatta människor. Men det finns också en enorm vilja att demonisera sina meningsmotståndare. Det finns en längtan efter fiender. Man tar en person och klär honom i uniform och sätter okända vapen i händerna på honom och sedan attackerar man honom, gärna fegt och i grupp. Sedan svär de sig fria och kommer också undan granskning eftersom de står på ”den goda sidan” och vi andra står då automatiskt på den ”onda sidan”.

Det är dags att på allvar göra upp med den där kollektiva lögnen.

Jag hat blivit utsatt för allt det där i omgångar.

Det är ytterst osmakligt.

Man sållar dessutom skoningslöst i sin solidaritet. Om vi tänker tanken att det varit nazister eller unga svenska män i bombarjackor som trakasserade judar i Malmö hade vi nog haft både Mona Sahlin och de andra i täten för fördömandena. Man hade vågat vara tydlig med att berätta vilka som trakasserade.

Men nu är det inte så. Nu är det istället en annan grupp som trakasserar judar i Malmö och då blir det plötsligt helt tyst rörande detta. Att det är muslimer som tagit med sig sitt hat mot allt judiskt till Sverige viskas det knappt om. Ändå är det så.

Det tycks föreligga dubbla måttstockar när det gäller att tydligt se vilka det är som trakasserar och varför.

Man är INTE islamofob för att man ser sammanhangen. Man är inte rasist för att man lyfter vilka det är som trakasserar vem. Det är egentligen klassisk vänsterpolitik, man ser en grupp som utsätter en annan för kränkning och man lyfter frågan, ser den som den är, sätter ljuset på den.

Jag minns en diskusson i SRP1 i somras där några kvinnor samtalade om fenomenet att det i vissa förorter till Stockholm tycks finnas ett religiöst betingat patriarkalt förtryck mot kvinnor. Bland annat, sades det i programmet, fanns det män som satt vid tunnelbanestationen och klockade kvinnorna, när de åkte och när de kom hem.

Plötsligt var allt snack om manligt förtryck som bortblåst. Inga fördömanden mot detta strukturella förtryck, denna ovärdiga kontroll av kvinnor. Inga ilska brandtal alls mot allt detta.

Istället blev det svettigt där i studion och det talades om att ”bygga bort förutsättningarna” för förtrycket. Rent fysiskt alltså. Ta bort bänkarna så att det blir svårare för männen att stå där och klocka sina fruar och döttrar.

Man tror knappt det är sant.

Förtryck är förtryck. Också när det är kulturellt.

Jag tänker på allt detta när jag återigen läser artiklar om judarnas situation i Malmö. Det är så grymt ovärdigt. Och vi gör de utsatta en grov otjänst när vi låter bli att tala om varför det sker.

Mona Sahlin var snabb med att kalla demonstranter för nazister för någon månad sedan. Att de var ett hot mot demokratin. I veckan målades jag ut som en del av en livsfarlig högerrörelse i Aftonbladet.

De jagar spöken. De sätter vapen i mina händer som inte är mina. jag är ingen fiende till dem. Jag vill inte vara deras fiende, det intresserar mig inte.

Jag vägrar låta okunniga makthavare i media definiera mig. Höger är det sista jag är.

Jag vill bara att vi ska skriva och säga som det är! Det är min enda uppgift. Att lägga korten på bordet. Att berätta för kejsaren att han är naken. Men också att försöka  bygga broar mellan människor, lägga plankor över den här ravinen som bara blir djupare för varje dag.

Under tiden fortsätter vänstern delvis att utmåla människor som demoner, rasister, fascister, hatare och allt vad det är.

Allt detta pågår medan de verkliga hoten mot vårt samhälle och mot utsatta grupper tillåts fortsätta, skyddade av den politiskt korrekta radarn.

Jag älskar ju Stephen King och om King hade velat hade han skrivit en fantastisk roman om ett fruktansvärt rum som förvandlar alla som går in o det. Det spelar ingen roll om du är man eller kvinna. eller en hen. eller socialdemokrat eller liberal, eller något annat heller för den delen. Alla förvandlas. Alla blir monster, förvandlas till oigenkännlig…

Så ser maktens rum ut.

En del hävdade förr att allt det där skulle ändras om fler kvinnor om i de där rummen men det är inte männen som sådana det är fel på, det är rummets natur, det är vad makten gör med folk. Maktens rum formar alla som går in i dem. Det formade mig när jag var på insidan, när jag gjorde mig hemmastadd i de där fruktansvärda rummen så förvandlades också jag. Det finns nämligen olika sorters maktens rum. Kändisskap, pengar, bekräftelse, politik, media.

Men värst är maktens rum.

Jag hinner knappt landa innan jag läser att socialdemokratin, en rörelse som en gång startades som en direkt motkraft mot en förljugen och stelbent och delvis människofientlig borgerlighet, skyller låga opinionssiffror på…öh….väljarna. Alltså folket. Det är folket som har fel.

Klassisk maktarrogans. Tydligare kan man inte beskriva vad det där rummet gör med människor.

Hur liten självinsikt har man om man anser att det är folket som har fel om folket inte sympatiserar med paritet man tillhör?

Men självinsikt existerar inte i de där fördärvliga rummen. Det är inte så att man saknar den lite till mans, ingen vet ens vad självinsikt är för något.

Det var rörande att se LO, landets stora fackföreningsrörelse reagera när det stod klart att allt fler av förbundets medlemmar sympatiserar med andra partier än det socialdemokratiska. Tid för eftertanke? Tid för bekännelse, självrannsakan och varsamhet?

Nej då. Man lanserade en svindyr reklamfilm MOT ett av de andra partierna istället.

Hej vad det går…

Jag har DN under en månad. Det kostar mig 49 kronor. Det var det värt.

Tidigare tog tidningar som DN täten i det offentliga samtalet, de satte agendan som det heter, man skapad enheter, man ledde nyhetsarbetet och människor läste och samtalade om det de hade läst.

Nu är det, som vi brukar säga, nya tider.

DN är fortfarande bitvis en relevant tidning, men man har i likhet med de flesta andra tidningar fullständigt tappat tätpositionen när det gäller opinionsbildning. Jag vet inte om chefredaktörerna på de stora tidningarna, cheferna på SR och SVT är medvetna om ville förakt deras tjänster och produkter väcker ute i landet.

Man kan se på det nye landskapet som en väldig skog som plötsligt drabbas av solen efter decennier av lågtryck och ösregn. Det sjuder av liv överallt. Det blommar under träden. Grenarna, de gamla, uråldriga journalistiska ekarna, slåss nu om det strilande ljuset med uppstickare underifrån.

Allt som gror är inte av godo. Det finns en del slagg, en del riktigt mörka krafter, men sammantaget är det av godo att demokratins yttersta gren, journalistiken, faktiskt på allvar blir demokratisk. För om gammelmedia nu är så oändligt överlägsen all annan media (vilket gammelmedia i mångt och mycket tror och tycker) så behöver dem berätta det på ett sakligt och konkret sätt. De behöver förtjäna sitt förtroende. De behöver legitimera sitt existensberättigande.

Jag älskar gammelmedia. Jag älskar tidningar, ledarsidor och långa reportage. Men eliten måste ta sig ut ur illusionen att man fortfarande är landets ledande förmedlare av sanning. Det är helt enkelt inte sant längre.

Folket bygger landet. Så länge folket älskade att bygga landet enligt socialdemokratisk modell så älskade eliten folket. Men när folket går åt ett annat håll tycker eliten, den mediala och den politiska, inte att det är lika roligt längre. Så man skyndar sig ner till stranden och sätter sig i den lilla ekan, ni vet den där båten som staten & kapitalet en gång rodde… Den ror media och politikerna ihop nu.

Men sanningen gror underifrån. Förändringen kommer från ilskan över att ha blivit förda bakom ljuset.

Det är koder med siffror, kampanjer, tystnader, rädslor, politiska överväganden, kampanjer, smutskastning, lögner, förtal och tusen andra knep som media försökt täppa till. Det har inte gått. Nu är vi där vi är. I en ny värld, i en ny ordning där förändringen går väldigt snabbt.

Men DN ja.

I veckan läste jag en spännande intervju med en norsk professor i sociologi, Grete Brochmann. Hon berättar om vilken total skillnad på synen på öppenhet det är mellan Norge och Sverige när det gäller information om sexualbrott. Hon säger:
– Om kvinnor i Norge hade blivit utsatta för angrepp på samma sätt som de verkar ha blivit i Sverige, så har jag väldigt svårt att tro att den norska polisen, eller medierna här, skulle lägga locket på av rädsla för att grupper av människor skulle bli stigmatiserade.

Det där är intressant. I Sverige har vi alltså en polismyndighet (cheferna, inte fotfolket) som hellre skyddar brottslingarna än värnar offren, de utsatta flickorna. Det är i högsta anmärkningsvärt.

Professorn fortsätter:
– Jag är generellt en förespråkare för att information och fakta ska upp på bordet för att man ska kunna diskutera och försöka se om det finns några mönster. Det är extremt viktigt om man vill kunna göra något åt samhällsproblem som är svåra, även mod et finns en risk att grupper blir utpekade.

Detta är och har varit självklarheter när det gäller nästan allting annat i Sverige. Ingen skulle komma på tanken att INTE berätta om det varit vita, heterosexuella medelåldersmän som bildade klungor och i grupp ofredade unga flickor på rockfestivaler. Det är VISSA grupper som ska skyddas. Det är VISSA grupper som inte ska namnges. Jag förstår det inte.

Sedan säger professorn i DN en intressant sak till:

– Detta har gett oss (I Norge-min anmärkning) en mer pluralistisk debatt som har fler dimensioner än den ni har i Sverige. Den gör att vi fått upp ögonen för att gruppen ”invandrare” är en väldigt heterogen grupp med många olika erfarenheter.

Öppenheten som en försäkran MOT rasism annars. Precis tvärtom om hur det brukar låta i Sverige. Det där är spännande.

– När man lyfter upp konflikter och motsättningar i ljuset tar man ofta udden av dem, säger hon.

Sverige är inget rasistiskt land. Vi är ett av de mest generösa länderna i världen när det gäller att låta folk få komma hit undan krig och förföljelse. Det många reagerar på är när människor vi välkomnar hit hugger ihjäl människor som är där för att hjälpa dem på deras boenden, , eller kollektivt ofredar unga tjejer, eller drar runt i skrikande klasar på staden och ställer till bråk. Och folk blir förbannade när media och politiker ljuger för dem. När deras värld och verklighet på alla sätt går på total kollision med det de läser och ser på nyheterna.

Den kollektiva lögnen är på väg att brytas i Sverige. Det är folket som rest sig, som reagerat och det är fortfarande folket som bygger landet. Om man tycker att folket bygger landet fel har man alltid valet att ta debatten, att våga lita på sina egna argument, och inte hemfalla åt våld, hot, spottloskor, trakasserier, lögner, förtalskampanjer, avspelningar och annat subtilt och avskyvärt mörker som ”det goda hatet” ofta hemfaller åt.

Hur uselt och lågt är det inte att säga uppbekantskapen med en vän man haft i trettio för att denna vän röstar på ett parti man inte delar uppfattningar med. Ta debatten istället. Sträck ut en hand. Att hota, hata och säga upp vänskap är samma som att säga ” Jag tror du har fel men jag är rädd att du har rätt och jag är så förtvivlat arg på att jag inte bättre argument så jag tar bort dig som vän nu.”

Och folket bygger landet….

Det finns många lärdomar att dra av vad DN för ett knappt år sedan kallade ”Fallet Birro.”

Den viktigaste läxan jag dragit är att jag förärats med en blick som numera skär rakt igenom etablissemangets hyckleri. Deras pinsamma ängslighet, deras förbannade positionering, deras räddhågsna självcentrering är ohyggligt tydlig och patetisk.

En annan läxa är det behövdes någon att snurra fast vid skampålen. Vänner försvann. Människor jag känt sedan Berlinmuren föll sade upp kontakten.

Exfruar valde sida offentligt. Människor jag arbetat med dagligen i åtta år sade upp bekantskapen.

Det var tufft. Men inte värre för mig än för många andra. Men jag valde att berätta hur ont det gör. Sverige kryllar av folk som har ont men av någon anledning håller käften om det.

Jag har aldrig förstått det där.

Vinden vänder snabbt när sanningen allt våldsammare slår igenom i sprickorna.

Nu försöker många fega skribenter ta åt sig äran av att ”skriva sanningen” men vägen de går är redan krattad, av sådana som undertecknad, men kanske framförallt av den alternativa, oetablerade media som de offentligt och officiellt säger sig avsky.

De inser att deras slag är förlorat.

Så applådera inte när dessa skribenter skriver självklarheter som många av oss försökte skriva för två år sedan redan. Se igenom partiledare som först nu, när vinden redan vänd, ber om ert förtroende i frågor där de under decennier konsekvent blundat för sanningen.

Jag vet att jag kan vara en gryning jävel men i grund och botten är det en  fråga om anständighet. Att hålla käften för att rädda sitt eget skinn när en kollega och vän släpas ner för den politiskt korrekta bygatan och något år senare helt sonika skriver exakt det som vi andra skrivit under flera år, är så genomskinligt.

Det är fegt och ynkligt. Att vissla och låtsas som ingenting när man satt på första parkett och såg människor gå under, och nu helt enkelt sno den offrades tankar, funderingar och engagemang vittnar om en värld präglad av ryggradslös ynkedom.

Jag minns och skrev också om den där presskonferensen som statsministern höll några dygn efter terrorattacken i Paris, där han menade att Sverige varit naiva. Han försökte få det att låta som om alla gått det mörker han och hans regering gått i. Men folket hade inte gått i något mörker. Många hade upplevt rädslan och skräcken och många hade också skrivit och talat om allt detta men makten hade helt enkelt inte lyssnat.

Så det var inte Sverige som land som varit naivt, utan regeringen med de flesta andra partier i riskdagen som varit det.

När jag åkte ut från Expressen, fick sparken från bokförlag och kyrkor, från fotbollssidor och annat räknade jag min bekantskapskrets och vänskapskrets i media till ungefär 75 stycken.

Ingen, inte en enda av dem, hörde av sig när jag åkte ut. Ingen! Många skrattade däremot, både högt och i smyg.

Nu ser och läser jag texter från flera av dessa som om det är just dem som kommit på hur läget i Sverige ser ut. Som om de var först med det.

Jag klarar mig. Det finns viktigare saker i livet än att få applåder för att man var först med att se världen, men jag undrar hur deras blick i spegeln ser ut. Skäms de inte?

Vi är många som tog striden först, som vågade när alla andra garvade åt eller spottade på oss. De gjorde sig av med oss för att nu helt sonika sno våra tankar och texter. De vände sin kappa efter vinden men de skulle aldrig våga vara den som ställde sig längst fram när det började blåsa.

Tro de inte. De är bara där de är för att få sitt ego smekt och sina förljugna hundhår smekta.

Det är så iskallt svenskt att man ryser i hela kroppen. Denna slätstrukenhet, denna feghet, detta undanglidande hån.

[adinserter name=”marcusbirro.se – Mid”]