Ett samhälle värt att försvaras.

Minst 84 döda i vad som tros vara ett nytt fruktansvärt islamistiskt terrordåd. Vanliga människor som du och jag, barn som dina och mina, som var ute och promenerade längs stranden en vacker sommarkväll.

Ger vi upp nu? Suckar vi tungt? Försöker vi hitta perfekt och menlöst tempererade floskler? Fortsätter vi tassa runt den heta gröten som kastrerade katter, som menlösa fån som spelar terrorn rakt i händerna?

Det är väldigt många obekväma frågor som behöver ställas. Det är väldigt mycket konkret och kontroversiellt som måste göras för att vi alls ska komma närheten av att försöka stoppa detta.

På radion hör jag hur franska ambassaden i Stockholm vid en av attackerna mot Paris pryddes av blommor och tända ljus. Väldigt många människor ville visa sin solidaritet med ett utsatt land och ett utsatt folk. Nu är det helt tomt och stilla utanför samma ambassad. Har vi blivit avtrubbade? Orkar vi bli förbannade? Orkar vi se sammanhangen? Eller håller vi som vanligt käften av ren bekvämlighet? Är vi för dåligt insatta? Är vi för fega? Har det gått så långt att ett dåd av den här digniteten knappt ens lämnar ett blåmärke på oss?

För det utsatta folket, och det utsatta landet kunde vara vårt folk och vårt land. Den frihet och den värdighet, den livsstil och de vägval som Frankrike valt för sina medborgare är samma värdighet, samma frihet, samma livsstil och samma vägval som vi valt. Det är ett modernt religiöst korståg mot själva grundbulten i den västerländska demokratin de vill skada på djupet. De mördar inte andras barn. De mördar på ett sätt VÅRA barn.

För några år sedan försökte jag i en berömd tweet sätta denna terror i samband med islamism. Det var färre dåd då, de kom inte lika ofta, jag var bland de första i en fruktansvärt feg och patetisk offentlighet (svenska kulturarbetare borde skämmas som hundar för sin feghet i allting som inte har med Slussen att göra) som försökte lyfta debatten, försökte se sammanhangen…

Jag gick skallen så till den grad att jag snurrade runt några varv. Vänner sade upp bekantskapen. Jag fick ha polisbesked på mina uppträdanden. Jag tog emot ett tiotal direkta mordhot. Jag anklagades för uppvigling och allt möjligt. I Debatt i SVT satt ”antirasisterna” (Åh, herregud dessa hatets hantlangare) och anklagade MIG för att vara islamofob och en hel del annat….

Jag har under flera år försökt att ruska liv i den här debatten. Jag har försökt ställa de obekväma frågorna. Jag har försökt göra det lilla jag kan göra. Jag har verkligen försökt. Det har kostat mig en del men det har också skänkt mig min värdighet tillbaka.

Vår naivitet och vårt käbbel spelar terrorn i händerna. Vår oförmåga att på gå på djupet med allvaret i det som sker runt omkring oss är i grunden en total brist att på allvar visa solidaritet med de människor som mördas, slaktas, skadas i islams namn.

Att sucka tungt räddar inga liv. Att hålla käften om det vi vet är inte solidaritet. Att anklaga de få som vågar för att vara islamofober och rasister är att spela terrorn i händerna. Nu är det hög tid att ta ansvar för den frihet vi och våra förfäder byggt upp. Nu är det dags att damma av några av de SKYLDIGHETER som kommer med den frihet och de ideal som vi älskar att hylla. En av dessa skyldigheter är att ta det berömda bladet från munnen. Var är de muslimska samfunden i den här debatten? Hur kommer vi till rätta med detta bottenlösa hat? Finns det värderingar som är bättre än andra? Finns det ett sätt att leva som det faktiskt är värt att försvara, att slåss för?

Ja. Jag menar att det finns det. Jag menar på allvar att det krig vi ser nu inte bara är ett krig mot Frankrike utan ett krig mot alla oss som kommit att älska det västerländska, demokratiska, fria och toleranta samhälle. Vi kan tycka vad vi vill om detta krig. Jag avskyr krig. Men det ÄR ett krig. Vi måste erkänna det som ett sådant.

Samtidigt är det så att människor som ser sammanhangen men ändå håller käften är de som indirekt håller terrorn under armarna. Att faktiskt veta och se sammanhangen och ändå hålla käften, är faktiskt rent skamligt.

Jag vill inte bli avtrubbad, Jag vill bli heligt förbannad. Jag vill försvara det öppna samhälle jag kommit att tro på men eftersom detta fria och öppna samhälle inte varit under attack på så länge, faktiskt inte sedan nazisterna och kommunisterna härjade som värst, så kan det vara svårt att ens inse att det är själva fundamentet i vår demokrati som är under belägring. Men så är det. Det är vårt sätt att leva de är ute efter att tillintetgöra. De stoppar inte för någonting. De skulle enkelt skära halsen av dina barn om de fick en chans. Och fortfarande finns det folk i detta fria, öppna samhälle som vägrar benämna en spade som en spade.
Skäms ni inte?

Att inte ens försöka beskriva verkligheten som den ser ut är inte att visa solidaritet. Det är bara fegt.
Men en svensk tiger eller hur?
Jag önskar att den tigern kunde ryta nu. Jag önskar att den tigern faktiskt insåg att det fanns något väldigt, väldigt betydelsefullt att försvara. För oss och för våra barn.

Det är inte VI som sätter folk emot folk. Länder som Frankrike och Sverige har istället välkomnat alla slags människor till våra länder, hjälpt människor på flykt, visat medmänsklighet och empati. Det är jag stolt över. Det är också detta samhälle jag vill försvara, ett öppet, medmänskligt samhälle. Det är också detta samhälle de vill förstöra. Om vi inte ser det kommer vi förbli blinda tills vi murat in oss i vår feghet.

 

Unknown-2