Ladugårdar, åkrar, små slingrande vägar, en blå himmel med lätta slöjmoln, tåget som en pil eller en dröm genom den varsamma värmen.
Sverige tinar upp efter ännu en vinter.
Jag dricker kaffe och lutar huvudet mot fönstret. En hastig skymt av en människa bakom för korta gardiner, en tvättställning och fladdrande skjortärmar, en kyrka och ett äldre par som går hand i hand med sin lilla tax.
Plötsligt där, nästa sekund borta.
Men de där ladugårdarna, är det ingen som har ladugårdar längre?
Det är sjuttiotalsbrunt det mesta, lite slitet, som en gammal tapet i ett radhus, kala träd, en solreflex som studsar vackert mot nytvättade fönster.
Ibland får jag en sådan lust att bosätta mig där, långt bort, utanför allt och alla, ett hus bara vid vägg av skog, en slingrig stig, åkrar, skyar och regn en tidig morgon när man tassar ut i det våta gräset och faktiskt under några minuter kan samsas med tanken på att man är den man är, med sina brister och sina fel.
Det är påsk snart. Jag har fått skriva om påsken till Inblick, och även en krönika om Rom till Katolskt Magasin och snart börjar vi spela in teveprogrammen för tidningen Dagen.
Jag ser väldigt mycket fram emot det.
Men först är det påsk, lidandets tid, men också den jublande glädjens tid. På tredje dagen stod Han upp ur graven och segrade över döden.
Jag tänker på döden ibland. Som ett syskon jag tappade kontakten med. I rädsla för vad han skulle visa mig om han fick chansen.
Att tänka på döden är ju att tänka på livet.
Jag är nedstämd idag. En söndag i själen.
Det ärm en tid för eftertanke och planer. Det är en tid för kärlek. För att sänka tonen, sänka ambitionen lite, inte pilla i alla öden med mina fingrar. Låta världen vara. Jag kan inte styra allting, jag kan inte tippa den där tillvaron åt mitt håll hur mycket jag än försöker.