Per Holknekt undrade på FB varför ingen kulturpersonlighet, skribent eller intellektuell högljutt protesterar mot IS och deras fruktansvärda terror.
Svaret är att de som gör det åker ur alla sammanhang.
Jag skrev om den militanta muslimska terrorn i Mellanöstern för tre år sedan.
Jag minns särskilt en krönika som handlade om att kristna är den religiösa grupp som är mest förföljd i världen.
Någonstans i mitten av den krönikan hade jag en mening som löd: ” I Mellanöstern är det militanta muslimer som mördar och fördriver kristna”.
Klockan 21 började telefonen ringa. Några av mina ungefär fyra hundra chefer på Expressen hade problem med krönikan.
Jag insåg direkt vilken mening det handlade om.
– Vi kan inte trycka den här krönikan, sade chefen.
– Men är det inte sant då, frågade jag.
– Jo, det är sant. Det är som du skriver. Men vi kan inte trycka den.
Jag gick vidare i chefhierarkin och lyckades till sist få igenom den.
Ingen text jag skrev under mina drygt sex år som regelbunden krönikör nådde samma uppskattning som den. Framförallt var det nya svenskar från just Mellanöstern och Syrien som äntligen fick åtminstone en enda mening som förklaring till varför de flytt och varför de hamnat i Sverige.
Men efter det gick det inte längre. Det blev allt svårare att få in mina krönikor. Jag blev attackerad av kollegor om jag skrev om Livets Ord, jag blev förbjuden att skriva om abort (inte ens om texterna handlade om livets uppkomst och inte om abort) och ett halvår innan jag till sist fick sparken ringde en av cheferna upp och levererade det fantastiska kravet:
– Nu får du aldrig mer skriva om Gud.
Då ska man minnas att just texterna om Gud var dem som nådde allra flest människor på sociala medier. Ändå tvingar alltså tidningen mig att sluta skriva om Gud.
Expressen censurerade alltså mina texter. Nu står Ebba Busch Thor i Almedalen och pratar om IS och terrorn på ungefär samma sätt som jag skrev om det för flera år sedan. Men nu är jag städad från brädet. Sanningssägaren är borta och därmed kan de som kommer efter göra sanningen till sin, alltid några år efter.
Svenskt kulturlivs totala tystnad inför allt detta är pinsam men begriplig. De är livrädda. Så enkelt är det.
Jag är ett levande bevis vad som händer om man är dum nog att vägra hålla käften. Alla krönikörer och skribenter jag känner till ( med några väldigt få undantag som jag ber att få återkomma till) är fega, lismande medelmåttor som tycker samma om allt och aldrig skulle riskera ett könshår ens genom att tycka något som de vet skulle reta upp några av de aggressiva vänster-trollen på nätet.
De ljuger, hycklar, förvränger sanningen. Eller håller helt enkelt käften.
Inte en enda av undantagen finns på kvällstidningarna. Någon finns på DN, några andra på SvD men det är allt.
Kvällstidningarna är kliniskt befriade från alla pennor som vågar utmana den allmänna ordningen. Det är tragiskt.
Jag jobbade på Expressen i drygt sex år. Jag vann flera priser åt tidningen. Jag var med och lyfte upplagan. Jag skrev om italiensk fotboll, krönikor i huvudtidningen, sände Birros Bord, skrev resereportage, sände två Pod-program, var med i Manspanelen och när jag fick sparken (en av cheferna ringde en söndagskväll och meddelade mig det) var det inte en enda av alla de jag jobbat med under sex år som hörde av sig. Inte en enda. Ingen.
Jag är glad över mina år på Expressen. Det var fantastiskt att få nå så många människor med mitt skrivande. Men jag övergav aldrig min själ, jag sålde aldrig ut mig, jag vägrade anpassa mig, jag fortsatte skriva om det som låg mig nära, tills de var tvungna att kasta ut mig.
Så tro inte på lögnen om att jag fick sparken för att jag var med i en konstig Pod eller något sådant.
Jag fick sparken för att jag vägrade anpassa mig.
Och jag är stolt över det.
Det här pudelfarmen som är Sverige behöver en Pitbull…