Jag älskar SRP1. I en tid av ytlighet och snabba klick är det skönt att vila i program som Människor och tro, Filosofiska Rummet, Språket och Studio Ett.
Men i morse, under annars förträffliga God Morgon Världen, slogs nog ett slags bisarrt rekord i feghet.
Man kunde höra ryggrader knäckas och för egen maskin kräla undan.
De tre i panelen fick frågan vad man kan göra, politiskt och på annat sätt, efter ännu ett islamistiskt terrordåd.
Plötsligt knöt sig tungorna på alla. Det talades (jo, faktiskt) på allvar om ”fritidsgårdar” ännu en gång… Det talades om att öka säkerheten och att få till en blandning av mjuka och hårda åtgärder…
Tre stycken var dem. Plus programledaren. Man kunde höra hur de hjälpte varandra att knyta ihop sina tungor. Man kunde faktiskt höra fegheten stryka runt mikrofonerna… En bisarr upplevelse.
Ingen av dem vågade ens yttra orden militant islamism. Ingen nämnde ordet IS. Ingen nämnde jihadism. Ingen vågade ens närma sig ämnet.
Det talades om detta dåd, som märk väl hur hemskt och bestialiskt det än är bara är ett i den långa, långa raden av liknande dåd, som om det en karusell på Liseberg som fastnat. De verkade uppgivna. Vilket i så fall är lika illa som att vara feg,
Den här mediala, journalistiska och kulturella fegheten är en stor skam. Jag förstår inte hur uppburna människor på landets största, mest respekterade tidningar så medvetet kan dra att ut sin egen ryggrad och lägga sig platt för det som pågår. Jag förstår inte hur annars engagerade människor som får facit efter facit dunkade framför sig i sina förbannade äppelträdgårdar kan välja att blunda. En del av dem förföljer istället till och med sådana som undertecknad och andra. Jag förstår inte hur det är möjligt att begåvade, insatta människor låter sig förnedras så här av sin egen feghet.
Ynkligt.
[adinserter block=”3″]