Av allt märkligt jag gjort i media var nog Club Calcio i TV4 (vid sidan av vinsten i På Spåret) det roligaste jag fått vara med om.
Att få sitta i teve och snacka italiensk fotboll med Hussfelt, Nordahl och de andra var verkligen en stor ynnest. Att få vinna Guldskölden (ett pris Erik Niva med viss rätt vunnit varenda år sedan jag vann det….) är fortfarande overkligt stort i min värld.
Jag kom från sidan, tog en brutal löpning, tränade när alla andra sov och lyckades under en tid bli fanbärare för serie A i Sverige. Jag glömmer aldrig när en viss Wegerup på Aftonbladet klappade mig på huvudet och utbrast ”Det spelar ingen roll hur bra du skriver om Italien, någon riktig sportjournalist blir du aldrig”.
Hon hade rätt så klart. Jag är ingen journalist. Men få skriver lika bra om Italien och serie A än vad jag gör.
Och att inte vara journalist ser jag numera som en av mina största styrkor…
I går när jag låg hemma och såg Juventus-Inter saknade jag Club Calcio mer än jag gjort på väldigt länge. Det var en fin tid. Nu är det en annan tid och den är fin på andra sätt. Så fungerar livet. Det är i ständig rörelse. Men just därför kan det vara nyttigt ibland att se tillbaka och påminna sig själv om att man faktiskt varit med om en hel del värdefullt i sitt liv.
Jag kan sakna att vara en betydande medial del av serie A-bevakningen i Sverige. Men när jag spanar efter dagens italienska fanbärare hittar jag….ingen. Ingen har tagit upp flaggan jag håller i bilden nedan. Om Viasat behöver förstärkning någon söndag ringer de sin gamla trotjänare Nordahl och det är naturligtvis rätt och riktigt, karln är helskön, men det säger också en del om hur få som verkligen brinner för och älskar serie A.
Men vi som älskar den italienska ligan älskar med samma innerliga övertygelse som vi alltid har gjort.
[adinserter block=”4″]