Äntligen regn. Äntligen gula löv, äntligen höst

Jag påminner om Marcel Proust, ligger i min sänkt med mina skärmar, skriver, öppnar fönstret ibland, låter regnet, eller doften av regnet hinna in innan jag forsätter skriva. Travar med böcker runt omkring mig, Mindre av allt som larmar runt omkring mig, mer av det eviga, av Gud, av skrivande och litteratur.

Nutiden betalar ingen räkning längre. Hela det här landet kvider. Eller om det är jag som kvider, liggandes i det höga svenska gräset, liggandes på rygg, på mage, i fosterställning, gör allt för att inte ha för ont. Det är bara motstånd överallt, hat och hot, upprepningar, grannar som postar sitt hat på vykort, resten som föraktar allt det jag står för, och kanske håller jag på att förvandlas till en landsförvisad i mitt eget land, en flykting, en bespottad, en stackare man helst går förbi.

Men låt hatarna hata. Låt nutiden rasa. Låt redaktionerna klamra sig fast vid sina lögner.

Det finns hav av litteratur kvar att simma i, tusentals sidor böcker kvar att skriva. Jag har levt ett väldigt besynnerligt liv, om man ser det utifrån, om man bara följer mig som person som gör olika saker, allt det där offentliga.

Men allt viktigt i en människas liv sker på insidan. Och på insidan har jag rest en del monument, nämligen mina böcker. Man bygger ett torn med sina böcker. Jag har också gjort det. Jag tänker fortsätta göra det.

Jag reglar persiennerna och ingen når mig längre, inget hat, inga förbannade fiender, inga motståndare, inga likgiltiga före detta vänner. Jag tänder några ljus, en lampa när jag måste och rör mig mellan tusen världar inuti mig själv.

Jag minns signora Paola i Rom 2004 som sade att ju äldre hon blev, ju mindre blev hennes yttre värld och ju bredare, livligare, hjärtligare och större blev hennes inre värld.

– Till sist, sade hon, har jag väl bara några gator att gå på här ute men en hel värld, eller fler, att upptäcka här inne…

Som författare är det min skyldighet, mitt yrke, att utforska de världarna. Det är vad jag gör nu, det blir en roman, en sorglig och plågsam roman, en arg och sann, ovärdig, snuskig, och väldigt uppriktig roman.

Att skriva är den både min rättighet och min skyldighet. Jag har ett ansvar mot talangen, mot mig själv, mot mina barn, mot de som fortfarande orkar tro på mig. Jag har ett ansvar mot mig själv eftersom jag vill överleva och leva anständigt också när allt det här dragit förbi och över och för att kunna göra det måste jag ge min version, både i kärlek och i krig, och jag måste få berätta om det mitt hjärta är fullt eftersom det är min övertygelse att du som läsare och medmänniska inte skiljer dig särskilt yrket från mig.

Det är just det som är Prousts gåva till oss. En svårt sjuk, tvärhand hög farbror i Paris för snart hundra år sedan som skrev sju böcker om mitt liv.

Så fungerar även bönens kraft, Så fungerar all verklig och god kommunikation. Någon man aldrig träffat sätter ord på ens eget liv.

Regnet tilltar här ute. Knarkarna skyndar längs gatan i stripigt hår. De andra, mobbarna, medelklassen, barnfamiljerna, hundratals snörpta munnar skyndar också.

Jag ligger kvar i sängen, skriver och sluter mina ögon… Där upptäcker jag människor jag glömt att jag älskat, vänner från förr, vänner från framtiden, mina barn strålar där, mina föräldrar, och tusen andra namn och hjärtan som rusat igenom mig som om jag varit en transithall genom hela livet, en centralstation i rusningstrafik, människor i tiotusental, med sina egna solar, med sina egna strålande och skimrande planer, som pilar av guld utan ljud men med värme, stark värme, rakt in i mig, rakt in i det enda som betyder något, som äger ett värde för en skrivande människa.

Litteraturen.