Självrannsakan.

Jag minns när jag blev nykter 2005. Jag hade kvar min lägenhet vid Svindeln i Göteborg och jag städade den noga, bar bort svarta sopsäckar med gammalt liv, gammalt bråte, meningslösa högar av förvridna minnen.
Jag stod yrvaken vid fönster. Jag drack kallt vatten mitt i natten och skrev dikter som legat frysta inuti mig under så lång tid. Innan jag lämnade Göteborg, när det gått några veckor av nykterhet, snackade jag med Morgan Erkhagen om det märkliga i att det verkade som om flera i huset också blivit nyktra samtidigt.
”De är så mycket trevliga nu, visst är det märkligt”?

Morgan log men sade inget.

Jag kunde inte se att det räckte med att förändra en person i den virvelvind som var mitt liv, nämligen jag, och sedan spreds det berömda ringar på det stilla vattnet.

Man kan delvis använda den manualen på mitt liv också efter det. Jag är inte fri från skuld från något av det som hänt mig. Det finns en person som är konstant i alla stormar, nämligen jag.

Jag försöker lära mig förlåtandes svåra konst. Jag vet att det är en känsla som föds och bor i mig. Jag förlåter och reser vidare mot nya spännande äventyr.

Jag har behövt kriget eftersom kriget varit ett språk jag kunnat förstå. Men jag behöver förlåtelse och samförstånd bra mycket bättre. Allt som rasslar är inte vapen för mig att plocka upp.

Det gäller allt som hänt mig de senaste 18 månaderna. Jag ställer mig i regent. Jag flyr inte. Jag lär mig ta mitt ansvar.

Tiden med Michaela har lärt mig mycket om detta. Hon har en sällsynt och vacker förmåga att utan särskilt många ord styra in mig på förlåtelsens helande förmåga, att det som varit har varit men att vägen som stiger upp framför stegen bär på löften om varsam kärlek, mod och spännande utmaningar.