Strukturer och Förtryck.

När det gäller sexuellt ofredande har alla män ett ansvar. Vi fäder har ett ansvar hur vi uppfostrar våra sönder och döttrar. Jag vill hävda att vi i Sverige kommit ganska långt på detta område.

Vissa grupper är också snabba med att kräva av alla män att ta ansvar för att några extremt få män beter sig som svin och begår dessa övergrepp. Jag har inga problem med det. Jag tar gärna det ansvaret. Jag står upp för sunda, goda och solidariska värderingar.

Jag skäms som man när jag läser om allt från tafsande till regelrätta våldtäkter. Jag blir skitförbannad på alla idiotiska män.

När det gäller vissa män som satt ett kulturellt och religiöst förtryck i system inträder dock helt nya villkor. Detta illustreras kanske bäst av det samtalet jag hörde för en tid sedan i SRP1, i programmet Människor och tro. En panel bestående av politiskt engagerade och pålästa kvinnor rabblade vant upp de Södertörns-programmerade klassikerna om manligt förtryck, patriarkat och ALLA mäns ansvar när det gäller sexuellt ofredande.

Men så tog programledaren upp det förtryck som kvinnor utsätts för i vissa förorter av män med annan kulturell och religiös bakgrund. Det talades bland annat om att kvinnor klockas vid T-banan och annan kontroll, utförda av män ståendes vid stationerna. Det talades om påtvingande äktenskap. Det talades om hedersförtryck. Det talades om unga kvinnor som övervakas av sin egen familj. Det talades om unga kvinnor som MÖRDAS för att de vill leva sina liv. I Sverige 2016 mördads det kvinnor av sin egen familj för att de vill älska vem de vill!

Är inte det en boll som vänstern borde kasta sig över? Är inte det värt en lastbil eller två under Pride-tåget? Är inte detta något för de unga arga kvinnorna på Södermalm att ta tag i? Är inte detta något den där Zara Larsson borde ägna några minuter åt?

Men plötsligt var allt snack om strukturer och patriarkat som bortblåst Då gick det inte längre om att tala sammanhang.

”Man ska inte generalisera så här. Det går inte att skuldbelägga på detta sättet” sades det plötsligt.

Istället kom panelen fram till en annan lösning…Man skulle ta bort bänkarna vid T-banenedgången…

Ni hajar…

Jag förstår inte det där. Varför är det tydligen att okej att tala om strukturer och förtryck i det ena fallet, men inte i det andra? Vad är alla så förtvivlat rädda för?

Det är hur enkelt som helst att se att vissa värderingar gällande islam är patriarkala. De allra grövsta, vidrigaste och bestialiska uttrycken för detta patriarkat inkluderar hedersmord, kontroll, förtryck och misshandel.

Vi behöver ha med ALLA goda krafter i de här samtalen. Annars lämnar vi fältet fritt och öppet för andra typer av krafter.

Jag har blivit en sorts nagel i ögat på det feministiska etablissemanget och jag kan leva med det. Jag har skrivit och gjort mer för ett solidariskt och på riktigt jämställt samhälle än vad hundra arga fikagäster nere på Rio Rio på Hornstull gjort under hela sina liv.

Deras kamp blir mest en teoretisk dans runt den stora elefanten i rummet och efter en viss tid återstår ett annat ord….Hyckleri.

De verkligt utsatta kvinnorna verkar feministerna inte alls intresserade av att upprätta och värna.

Den mediala fegheten.

Jag älskar SRP1. I en tid av ytlighet och snabba klick är det skönt att vila i program som Människor och tro, Filosofiska Rummet, Språket och Studio Ett.
Men i morse, under annars förträffliga God Morgon Världen, slogs nog ett slags bisarrt rekord i feghet.
Man kunde höra ryggrader knäckas och för egen maskin kräla undan.

De tre i panelen fick frågan vad man kan göra, politiskt och på annat sätt, efter ännu ett islamistiskt terrordåd.
Plötsligt knöt sig tungorna på alla. Det talades (jo, faktiskt) på allvar om ”fritidsgårdar” ännu en gång… Det talades om att öka säkerheten och att få till en blandning av mjuka och hårda åtgärder… 

Tre stycken var dem. Plus programledaren. Man kunde höra hur de hjälpte varandra att knyta ihop sina tungor. Man kunde faktiskt höra fegheten stryka runt mikrofonerna… En bisarr upplevelse.

Ingen av dem vågade ens yttra orden militant islamism. Ingen nämnde ordet IS. Ingen nämnde jihadism. Ingen vågade ens närma sig ämnet.

Det talades om detta dåd, som märk väl hur hemskt och bestialiskt det än är bara är ett i den långa, långa raden av liknande dåd, som om det en karusell på Liseberg som fastnat. De verkade uppgivna. Vilket i så fall är lika illa som att vara feg,

Den här mediala, journalistiska och kulturella fegheten är en stor skam. Jag förstår inte hur uppburna människor på landets största, mest respekterade tidningar så medvetet kan dra att ut sin egen ryggrad och lägga sig platt för det som pågår. Jag förstår inte hur annars engagerade människor som får facit efter facit dunkade framför sig i sina förbannade äppelträdgårdar kan välja att blunda. En del av dem förföljer istället till och med sådana som undertecknad och andra. Jag förstår inte hur det är möjligt att begåvade, insatta människor låter sig förnedras så här av sin egen feghet.

Ynkligt.

Jag är ett koger. De är pilen.

Himlen grå och tung idag. Dov. Liknar ett blåmärke.
Himlen som en barsk, sträng men godhjärtad präst i en Bergman-film…

Jag hör kyrkklockor mitt på dagen. Jag stannar upp och lyssnar till dem. Jag älskar det ljudet. I Venedig ringer kyrkklockorna hela tiden. Jag längtar dit, till den stadens ceremoniella skönhet, till broarna, båtarna, gränderna, torgen.

Jag äter lunch med Hussfelt och hör alla vardagliga röster omkring oss. Hussfelt är en krigare, en empatisk medmänniska full av liv och planer. Älskar människor som sjuder av liv.

Det är fridfullt. Stockholm gör inte många knop i mitten av juli.

Det är min dotters sista dag på förskolan. Inte bara för sommaren utan för alltid. Till hösten väntar den förberedande klassen på sin brors skola. Jag har med mig en stor väska som vi fyller med teckningar, gamla kläder, kramdjur, fotografier och annat som hängt eller blivit kvar vid hennes plats. Tackar den fantastiska personalen. Avskyr avsked. Försöker få dem att förstå hur fantastiskt bra de är och har varit för båda mina barn under alla de här åren. Försöker få dem att förstå att de är hjältar i vardagen, hjältar konsekvent och målmedvetet över tid.

Vi är i parken sedan en stund och de badar i poolen där. Så fria, så fulla av liv och så sjudande av kärlek mitt i den här världen som rymmer så mycket ondska. Men mina barn är samtidigt det enda jag behöver för att inse att kampen alltid är värd att ta.

Att inte orka strida är att svika sina barn.

Jag vet inte vilken perverterad galenskap som vrider den här förbannade planeten åt mörkret till, men jag vet att det räcker med att titta på mina barn i en enda minut för att jag ska orka göra allt JAG kan för att vara en motkraft, ett ljus i det mörkret. Jag är inte modigare än någon annan. Jag gör det jag gör eftersom jag har ett ansvar mot mina barn.

Jag ser fotografiet på det döda barnet i den där påsen mitt på gatan i Nice. Jag ser det fast jag inte vill. Jag försöker sätta mig in i skräcken, försöker fysiskt känna hur det skulle kännas att kasta sitt eget barn över ett stängsel för att försöka rädda det från en man som satt sig i en lastbil och som bestämt sig för att slakta så många oskyldiga som möjligt. Jag försöker förstå för att på allvar i mitt hjärta brodera ett motstånd mot det hat som den mannen gjort till sitt kall.

Äntligen faller regnet och jag öppnar alla fönster. Jag kramar mina barn länge innan de somnar. Som vilda fåglar är dem. Om jag är ett koger är de pilen. Jag tänker aldrig svika dem. Aldrig. Jag kommer aldrig ge mig. Jag kommer aldrig lakoniskt slå ut med armarna och stöna något om att jag inte vet vad jag ska göra, skriva eller säga. Jag kommer aldrig falla till föga. Jag kommer aldrig vika ner blicken från spegeln. Jag kommer alltid vara en partisan mot fundamentalismen, mot hatet, mot de satans mördarna, mot allt mörker som är ont och elakt.

Jag ligger där länge och andas in mina barn, rör vid deras armar, ser deras lungor häva sig upp och ner, ser drömmarna varsamt börja sy sina världar innanför stängda ögonlock. Jag ser mina barn och jag kan faktiskt under några sekunder ana vilken närmast obeskrivlig urkraft det bor i ett fadershjärta. Om något händer dem….

Jag kysser dem och ställer dörren öppen. Jag tänder några ljus och några lampor, står länge vid fönstret och härmar en man som ser lugnt på världen.

Friheten är värd att kämpa för! Vi kanske inte inser det förrän den rycks undan och bort ifrån oss…

Friheten, den värld som våra barn tagit för given, är oss given men den är också vår att försvara när den blir attackerad!

Om vi bara blundar, ser åt ett annat håll, börjar mixtra med sanningen, så är det ingen frihet längre.

Plötslig är den ersatt med något annat.

Och då är det försent.
Förstår ni det?

Jag dricker ett glas vatten och ser mig i spegeln. Äldre, gråare, tröttare. Men alls inte slagen.

Från sovrummet hör jag plötsligt skratt och fnitter och jag kikar in på barnen där de ligger.

De ler och sparkar med benen i sömnen. De drömmer kanske att de springer och leker i en framtida värld.

Ta den inte för given.

Ett samhälle värt att försvaras.

Minst 84 döda i vad som tros vara ett nytt fruktansvärt islamistiskt terrordåd. Vanliga människor som du och jag, barn som dina och mina, som var ute och promenerade längs stranden en vacker sommarkväll.

Ger vi upp nu? Suckar vi tungt? Försöker vi hitta perfekt och menlöst tempererade floskler? Fortsätter vi tassa runt den heta gröten som kastrerade katter, som menlösa fån som spelar terrorn rakt i händerna?

Det är väldigt många obekväma frågor som behöver ställas. Det är väldigt mycket konkret och kontroversiellt som måste göras för att vi alls ska komma närheten av att försöka stoppa detta.

På radion hör jag hur franska ambassaden i Stockholm vid en av attackerna mot Paris pryddes av blommor och tända ljus. Väldigt många människor ville visa sin solidaritet med ett utsatt land och ett utsatt folk. Nu är det helt tomt och stilla utanför samma ambassad. Har vi blivit avtrubbade? Orkar vi bli förbannade? Orkar vi se sammanhangen? Eller håller vi som vanligt käften av ren bekvämlighet? Är vi för dåligt insatta? Är vi för fega? Har det gått så långt att ett dåd av den här digniteten knappt ens lämnar ett blåmärke på oss?

För det utsatta folket, och det utsatta landet kunde vara vårt folk och vårt land. Den frihet och den värdighet, den livsstil och de vägval som Frankrike valt för sina medborgare är samma värdighet, samma frihet, samma livsstil och samma vägval som vi valt. Det är ett modernt religiöst korståg mot själva grundbulten i den västerländska demokratin de vill skada på djupet. De mördar inte andras barn. De mördar på ett sätt VÅRA barn.

För några år sedan försökte jag i en berömd tweet sätta denna terror i samband med islamism. Det var färre dåd då, de kom inte lika ofta, jag var bland de första i en fruktansvärt feg och patetisk offentlighet (svenska kulturarbetare borde skämmas som hundar för sin feghet i allting som inte har med Slussen att göra) som försökte lyfta debatten, försökte se sammanhangen…

Jag gick skallen så till den grad att jag snurrade runt några varv. Vänner sade upp bekantskapen. Jag fick ha polisbesked på mina uppträdanden. Jag tog emot ett tiotal direkta mordhot. Jag anklagades för uppvigling och allt möjligt. I Debatt i SVT satt ”antirasisterna” (Åh, herregud dessa hatets hantlangare) och anklagade MIG för att vara islamofob och en hel del annat….

Jag har under flera år försökt att ruska liv i den här debatten. Jag har försökt ställa de obekväma frågorna. Jag har försökt göra det lilla jag kan göra. Jag har verkligen försökt. Det har kostat mig en del men det har också skänkt mig min värdighet tillbaka.

Vår naivitet och vårt käbbel spelar terrorn i händerna. Vår oförmåga att på gå på djupet med allvaret i det som sker runt omkring oss är i grunden en total brist att på allvar visa solidaritet med de människor som mördas, slaktas, skadas i islams namn.

Att sucka tungt räddar inga liv. Att hålla käften om det vi vet är inte solidaritet. Att anklaga de få som vågar för att vara islamofober och rasister är att spela terrorn i händerna. Nu är det hög tid att ta ansvar för den frihet vi och våra förfäder byggt upp. Nu är det dags att damma av några av de SKYLDIGHETER som kommer med den frihet och de ideal som vi älskar att hylla. En av dessa skyldigheter är att ta det berömda bladet från munnen. Var är de muslimska samfunden i den här debatten? Hur kommer vi till rätta med detta bottenlösa hat? Finns det värderingar som är bättre än andra? Finns det ett sätt att leva som det faktiskt är värt att försvara, att slåss för?

Ja. Jag menar att det finns det. Jag menar på allvar att det krig vi ser nu inte bara är ett krig mot Frankrike utan ett krig mot alla oss som kommit att älska det västerländska, demokratiska, fria och toleranta samhälle. Vi kan tycka vad vi vill om detta krig. Jag avskyr krig. Men det ÄR ett krig. Vi måste erkänna det som ett sådant.

Samtidigt är det så att människor som ser sammanhangen men ändå håller käften är de som indirekt håller terrorn under armarna. Att faktiskt veta och se sammanhangen och ändå hålla käften, är faktiskt rent skamligt.

Jag vill inte bli avtrubbad, Jag vill bli heligt förbannad. Jag vill försvara det öppna samhälle jag kommit att tro på men eftersom detta fria och öppna samhälle inte varit under attack på så länge, faktiskt inte sedan nazisterna och kommunisterna härjade som värst, så kan det vara svårt att ens inse att det är själva fundamentet i vår demokrati som är under belägring. Men så är det. Det är vårt sätt att leva de är ute efter att tillintetgöra. De stoppar inte för någonting. De skulle enkelt skära halsen av dina barn om de fick en chans. Och fortfarande finns det folk i detta fria, öppna samhälle som vägrar benämna en spade som en spade.
Skäms ni inte?

Att inte ens försöka beskriva verkligheten som den ser ut är inte att visa solidaritet. Det är bara fegt.
Men en svensk tiger eller hur?
Jag önskar att den tigern kunde ryta nu. Jag önskar att den tigern faktiskt insåg att det fanns något väldigt, väldigt betydelsefullt att försvara. För oss och för våra barn.

Det är inte VI som sätter folk emot folk. Länder som Frankrike och Sverige har istället välkomnat alla slags människor till våra länder, hjälpt människor på flykt, visat medmänsklighet och empati. Det är jag stolt över. Det är också detta samhälle jag vill försvara, ett öppet, medmänskligt samhälle. Det är också detta samhälle de vill förstöra. Om vi inte ser det kommer vi förbli blinda tills vi murat in oss i vår feghet.

 

Unknown-2

Detta ständiga käbbel om fritidsgårdar…

Vänstern säger att det är utsatta och frustrerade människor som kastar sten på polis, säljer droger och slåss..
 
Jag trodde de boende i dessa områden som drabbas av ligisterna var de VERKLIGT utsatta och frustrerade…
 
Ser SVT Opinion där de snackar om våldet i förorten.
Vänstern fortsätter att snacka om fritidsgårdar och att de stackars ungdomarna inte har något att göra. Det där är en ständigt återkommande floskel från vänstern.
Men en fritidsgård med biljard och pingisbord kan inte styra upp det kaos som råder i vissa svenska förorter. Det är bara rappakalja.
 
Det är en halsbrytande logik. Förr startade folk kulturföreningar, bildade rockband, demonstrerade, skrev böcker och insändare, sökte sig upp och ut.
 
Nu bränner man bilar. Nu kastar man sten på ambulanspersonal och polis. Nu säljer man droger och handlar med vapen.
 
Och allt för att de stackars jävlarna inte fick spela pingis efter skolan?
 
” Men varför sålde du droger, slog sönder bilar och brände ner korvkiosken”?
” För att de stängt fritidsgården”.
”Och varför kastade du sten på ambulansen?”¨
”För att korvkiosken brunnit ner”.
 
Gå in med specialstyrkor i de här områdena och styr upp förorterna. Lyft ut dem som ägnar sig åt brott så att de verkliga hjältarna, människor som sköter sig och sina liv kan leva i frid.
 
Hur svårt ska det vara?

Vem ordnar ett bussflak för de kristna i Mellanöstern?

Sveriges regering har ju som ett av ytterst få demokratiska länder erkänt staten Palestina. Ett minst sagt bekymmersamt beslut med tanke på hur rena terrordåd mot oskyldiga israeler både uppmuntras och sanktioneras från de styrande i Palestina.

Samtidigt har riksdagen fegt vägrat att erkänna det IS sysslar med runt om i världen för folkmord.

Det måste vara det fegaste icke-beslutet i svensk politik sedan andra världskriget.

I en nyligen publicerad rapport från Europaparlamentet slås det fast att: ” Den 2000 år gamla kristna gruppen i Irak står inför utrotning och den kristna befolkningen i landet har minskat från 1,2 miljoner på 90-talet till 500.000 2013, och till 260.000 2015″.

Vad handlar detta om?
Jo, folkmord.

Jag undrar helt stilla om alla dem politiska företrädare som gladeligen i sympati med enskilt utsatta muslimer satte på sig burka och lät sig fotograferas, är beredda att bära ett kors runt halsen för den miljon kristna som mördats, fördrivits eller bannlysts från sina hem.

Pride-tåg i all ära. Där flockas politikerna och tyckarna. Dit vallfärdar kyrkan och alla andra.

Men att stå upp för sina syskon i Mellanöstern väger uppenbarligen betydligt lättare.

Tänk om ett enda bussflak på Pride kunde handla om andra utsatta grupper? Vem vågar bygga ett flak för de miljoner kristna som mördas och fördrivs av den militanta islamistiska terrorn?

Lägesrapport från ett avlopp.

Lyssnar på P1 Morgon. De är i en moské för att lyssna på hur muslimerna där firar avslutningen av ramadan. En av de blodigaste sluten på en religiös högtid som världen skådat på bra länge. Men inte en enda kritisk fråga. Man hör att reportern är nervös, rösten darrar lite…Man hör att hon är rädd…

Härom dagen hörde jag en annan intervju. Det var en vanlig britt som röstade för att Storbritannien skulle lämna EU.
Han fick flera frågor om vad han tyckte om att rasister utnyttjat situationen och valresultatet för att sprida sin dynga. Vad tyckte han om att folk ropade rasistiska slagord mot polska gästarbetare?

Han beklagade det. Han tog tydligt avstånd ifrån det. Han tog sitt ansvar. Han förklarade att det var inte därför han röstade nej till EU.

Men från moskén hörs ingenting… I bakgrunden hör man böner som utropar Allah är stor. Samma sak som många av terroristerna ropar, exakt samma ord som de skriker, innan de spränger sig själva och alla runt omkring, små barn, söner och döttrar som kunde vara era söner och döttrar, i luften.

Men inte en enda fråga om hur muslimer i Sverige ställer sig till allt det som sker i islams namn. Vilken chans att i direktsänd radio ta tydligt avstånd ifrån allt det barbariska våld som sker i den egna religionens namn.

Men inte ett ord. Det är helt tyst.
På nyheterna ser jag sedan kroppar släpas ut ur rasmassorna i Irak. Jag hör om mödrar som rest från Sverige till IS med sina barn för att mörda och utrota oskyldiga människor. Jag hör om Migrationsverket som anmäler allt fler nyanlända till Säpo och jag vet inte riktigt vad jag ska tro om allt det här längre. Jag läser om förorter som är angränsande, parallella världar, laglösa frizoner, kvinnor som jagas, mördas, förföljs, trakasseras för att de vill leva sina egna liv, för att de vill älska vem de vill…

Från Almedalen hör jag åsiktseliten tycka och tänka som åsiktsliten alltid gjort. Jag hör feghetes rasslande kedjor. Jag hör hyckleriet, ser ryggradslösa politiker svamla med döda ord, jag ser journalister och tyckare svamla bort sanningar.

Jag sitter vid höga fönster och ser Västerbron en bit bort. Jag hör inte till längre. Jag förstår ingenting av det som sägs och det som inte sägs. Jag försökte verkligen förändra, förbättra, lyfta frågor men jag fick bara stryk, bankad i marken. Jag har rest mig nu. Jag står stolt och fri. Men jag vet ärligt talat inte längre om det är min uppgift latt vara en del av det offentliga politiska samtalet.

Jag är så förbannat trött på svensk feghet, på slätstrukenheten, på vanligt folk som bara håller käften och hoppas att någon annan ska föra deras talan men sedan backar när denne någon annan får stryk av den mobb som tagit täten i det offentliga samtalet i det här landet.

Jag är trött på eliten och deras facism. Jag är trött på den våta, hemska filt som ligger över allting. Jag är så trött på det goda hatet, på vänsterns självgoda pösighet, på islams förbannade terror, på att alla ser sanningen, den ligger där på gatan.
Ingen gör den till sin.

Elitens iskalla folkförakt.

Igår läste jag i Aftonbladet (!) långa snyftreportage om svenskar i London som bekymrat såg på mig med ledsna ögon… Det var en obligationsmäklare i London som var orolig över vad som skulle hända med finanssektorn, det var en strateg på en reklambyrå och det var en framgångsrik smyckesdesigner och advokat (!)….

Tre rika personer som förfasade sig över ett mittuppslag över hur hemskt det skulle kunna bli nu när folket röstat som de gjort..

Den där artikeln fick mig att må illa. Om nu de allra rikaste beklagar sig kanske det förklarar varför alla andra röstade som de gjorde?

Som gammal punkare är det enkel matematik. Om de redan rika och besuttna beklagar sig, borde det väl betyda att det är något bra som hänt?

Jag tror på samarbete. Jag tror på Europa. Jag tror på att nationer, folk, medborgare och ideér ska få flöda fritt. Jag tror att allt som sluter sig och slutar cirkulera, som vatten, blir unket och smutsigt till slut.

Men jag tror ännu mycket mer på demokrati och folkligt uppror.

EU startade som en sorts försvarsmur mot krig och sönderfall. EU byggdes som ett freds och handelsprojekt i en tid som helt naturligt omöjligen kunde veta något alls om de problem som Europa står inför nu.

På flera sätt kan man med fog säga att Europa nu är en helt annan kontinent än den var när EU bildades. Hela kartan har ritats om. Järnridåer, länder och öststatsblocket finns inte mer. Allting är förändrat i grunden.

Alltså står det alltmer klart för mig att EU i sin nuvarande form totalt har spelat ut sin roll. Projektet har fortsatt att byggas, men inte underifrån utan ovanifrån. EU har blivit elitens och maktens skötebarn, ett projekt om stora pengar och makt.

Många vill hävda att det inte går att vara för samarbete och frihandel och emot EU på samma gång.

Men är Europa och EU samma sak?

Visst kan man känna tillhörighet med en kontinent, med andra länder och folk utan att för den skull applådera en sammanslutning som de senaste tio, femton åren fullständigt gett blanka fan i sina allra mest utsatta medborgare.

När makten och eliten kör över folket kommer folket förr eller senare att reagera. Det är en naturlag. Detta är elitens misslyckande. Detta är politikernas misslyckande. Detta är medias misslyckande. Ingen har lyckats övertyga medborgarna om att projektet EU är värt att försvaras, värt att stanna kvar i.

Jag tror att man kan känna sig som både britt och europé och ändå vilja att Storbritannien ska lämna EU. Det borde gå att hålla två tankar i huvudet samtidigt, även om det är midsommarhelg…

Så här sade Europeiska Kommisionens ordförande Jean-Claude Juncker angående hur EU resonerar när man ska besluta sig för saker och ting:

” Vi beslutar oss för en sak, sedan låter vi det vara ett tag och väntar för att se vad som händer…Och om ingen reagerar på vårt förslag, och det gör ingen för de flesta människor vet inte vad det är vi beslutat om, så fortsätter vi processen steg för steg tills det inte finns någon återvändo…”

Okej. Fattar ni nu? Detta är alltså kommisionens ordförande som visar prov på detta sylvassa folkförakt.

Läs gärna det där citat igen. Det kanske får dig att förstå och respektera varför människor ÄNTLIGEN valde att göra sina röster hörda…

För när eliten och makten resonerar som ovan har vi medborgare en skyldighet att göra uppror.

Det glömda folket.

 

Det glömda folket…

Människor som står längst ner på den demokratiska pyramiden. Det är sådana människor, det glömda folket, som röstade att Storbritannien skulle lämna EU. Knegare, pensionärer, arbetare, föräldrar, män och kvinnor med vardagen som en sorts skymning över hustaken…

Människor som du och jag. Som vänder på slantarna för att ha råd att fixa falukorv den sista veckan innan lön… När dessa människor nu tagit den enda makten de har i sina egna händer och äntligen valt att ställa gitarren på rundgång och ordna lite gnissel och tjut, lite punk på gamla dagar, vad händer då?

Då vänder sig deras företrädare inom media, kultur och politik de ryggen ännu en gång. En arrogant hycklare ställd framför tusen speglar. Eliten snubblar runt i en spegelsal och stöter på sig själv överallt, förvrängd, förminskad, förlöjligad…

Det nya folkliga upproret, de fattigas revansch, föraktas av den nya tidens vänster… Det är mycket märkligt och ganska sorgligt.

Elitens självutnämnda apostlar, dessa spökryttare av hat i godhetens namn, väljer alltså att anklaga dem för att vara fascister (har ni hört den förut)? och att de är för fattiga, för dumma, för folkliga, för idiotiska för att veta sitt eget bästa?

Men tänk om det är precis tvärtom? Tänk om det glömda folket faktiskt genomskådade den offentliga lögnen? Tänk om de faktiskt vet mycket väl vad de röstade om?

Det senaste dygnets rasande förakt mot den det glömda folket borde en gång för alla bevisa också för den allra trognaste idealist, att vänsterns folk, proggarna, kulturarbetarna (för att inte tala om journalisterna) och alla andra som vädrar sitt hat och sin avsky mot hur det glömda folket tänker och resonerar, inte på bra länge varit representanter för något annat än sig själva.

Hur är det möjligt att vänstern kan sätta sig på de där höga hästarna och fördöma detta glömda folk? Jag trodde ni älskade rebeller och klasskamp. Jag trodde ni värnade om människorna som står utanför, står längst ner?

Ni är elitens lakejer. Tidigare var det staten & kapitalet som satt i samma båt. Nu är det den politiska, ekonomiska och mediala eliten som ror så att svetten lackar…

Det är en rätt beklämmande syn att se kända progressiva företrädare kroka arm med superrika börsklippare i sin perversa iver att berätta för människor vilka idioter de är.