Jag vaknar kallsvettig och sätter mig upp i sängen.
Jag har drömt om horan Mary Kelly igen.
Fair Emma kallades hon också. Och Ginger.
Olika namn för olika behov kanske.
Det är andra natten på en vecka som jag drömmer om henne, och hennes säregna öde i det regniga, pinade Millers Court i London november 1888.
Kelly var blev Jack The Rippers sista offer.
När jag kliver upp och dricker vatten slår det mig att jag borde ha drömt om honom istället, om Jack the Ripper. Hela det här landet har blivit en regnig, illa upplyst gränd där de utslagna säljer sig till reapris. Charlataner, medelmåttor, rövslickare, falska profeter, hycklare, journalister och resten av pöbeln.
På dagarna fantiserar jag om att lära mig traktera ett ryskt maskingevär och i Falling Down-anda vissla mig igenom eftermiddagen. Att sudda bort deras överlägsna flin. Leta upp kärringen som hotade mig och mina barn och spika upp hennes huvud på bostadsrättsföreningens dörr. Gå ner till Zinken och konfrontera fyllot i avklippt jeansjacka som skrek oförskämdheter och spottade bakom mig och mina barn i helgen. Se om han är lika stursk med en Kalashnikov uppkörd i sitt mosiga ansikte. Skicka en kärleksdikt till min före detta hustru som bestämt sig för att köra det smutsiga racet när det gäller vårdnad och skilsmässa. Konfrontera en del av mina kristna före detta vänner med deras kluckande kommentarer rörande tonårsflickorna på andra raden. Jag drömmer om Korpen Flyger, den isländska filmen om hämnd. Undrar om det inte finns några sköna maffiabröder i mitt släktled som grävt ner sina vassaste knivar någonstans.
Jag fantiserar på att använda nyckelkortet jag har kvar och ta mig in på Expressen med min vän och ställa asen till svars för vad de gjort mot mig och för all den tystnad de i årtionden tvingat ner i svenska folkets halsar. Där ska jag dra ut knivarna de körde in i min rygg och använda dem emot dem.
Det här landet är en nedlagd gammal fabrik på östtysk mark. Allt är så förtvivlat medelmåttigt. Vi låter oss ledas av fånar och idioter. Samma uppsvullna ansikten flyter upp överallt. Psykotiska, empatistörda komiker och låtsas-författare, feminister utan mål och mening, alla dessa miljoner människor som så förtvivlat gärna vill gegga i geggan, som vill pilla i varandras tarmar med sin flottiga tidsanda, som är beredd att sälja sin egen morsa för att få vara med och dra en nitlott på det glittrande lyckohjulet.
Jag fantiserar om att meja ner dem allihop.
Men jag drömmer om Mary Kelly.
Jag drömmer om hennes längtan ut, hennes långa klänningar som släpade i smutsen under de där gatlyktorna, drömmer om hennes lilla lägenhet dit männen vallfärdade, jag drömmer om hennes sista timmar i livet, de där som fortfarande och ännu hade nåden av stillhet, av ett svajande rus, innan Jack trädde ut ur skuggorna och in i hennes liv.
Av alla besynnerliga drömmar jag drömt är detta en av de allra mest besynnerliga. Jag somnar och drömmer om henne och det är alltid sen eftermiddag och det är alltid tidig kväll och det blir alltid regnig natt men när jag vaknar, när jag lämnar henne, lever hon fortfarande. Hon ler mot mig. Det regnar men det är ett ljummet regn.
När jag vaknar inser jag att jag får leva med det som pågår. Jag kan inte styra människor utifrån mitt eget liv. Mina fiender får svinga vilket mörker de vill över mitt huvud. Även de fiender som jag älskade mer än mig själv en gång… Jag kan inte göra något åt det. Mer än att spara allt. Mer än att lagra allt. Mer än att skriva sanningen som sanningen vill bli skriven, nämligen rå, obekväm, innerlig och krävande.
Jag behöver inga ryska maskingevär. Jag behöver inga vapen och jag är inte en man som hämnas. Men jag är också författare. Och som sådan har jag en skyldighet att bygga sanningen med ord. Så det är vad jag tänker göra. Jag tänker i sanning skriva om allt detta och det är möjligt att det blir en dåres försvarstal och det är möjligt att det blir stormigt men det blir sant och just nu finns det nästan ingen annan författare som står lika fri och skriver lika sant som undertecknad.
Alltså drömmer jag inte om hur Kelly dör, vem som mördar henne eller hur hennes fruktansvärt skändade kropp såg ut. Jag drömmer om hennes leende, hennes stilla timmar innan skräcken. Jag drömmer om henne som en medmänniska band medmänniskor och jag tänker på vad som står på hennes gravsten:
None, but the lonely hearts can know my sadness… But love lasts forever…
Jag drömmer om henne med stor kärlek. Som varar för alltid.