Hemma igen.

Tillbaka i Stockholm efter några fina dygn i Rom.

På Södermalm råder krig. Åtminstone mot mig. Det är som att släppas innanför fiendens linjer och utan att veta varför man är där, utan att veta vad kriget går ut på, vilka är de där andra som gjort mig till fiender, de jävlarna drar sig inte ens för att spotta, fräsa och slunga sina medelmåttiga besvärjelser mot mig när jag har mina barn med mig.

Det är fruktansvärt ärligt talat.

Jag ser mig själv med en Kalashnikov på Hornsgatan. Jag ser mig kriga mig tillbaka till stenåldern.

Men jag sänker mitt huvud. Det är inte mig de hatar. Jag är inte där. Jag är någon annanstans. Jag förlåter och förlåter och förlåter.

Jag härdar ut. Solen arbetar sig upp ovanför den där svarta sorgeakten av tårar eller regn, och barnen och Michaela upprättar mig i ett land och i en tid som inte är mitt eller min.

Jag är så trött på detta vulgära, orättvisa motstånd. Trött på att streta på i motvind, trött på alla hycklare, alla fega medelmåttor, alla som minerar mitt liv framför mina fötter.

Men när jag är med barnen… Vilken källa det är. Vilken oerhörd solidarisk och kraft av kärlek Milo och Mimmi är. Jag älskar dem så grundläggande mycket.

Jag orkar för deras skull.