Guillous arrogans är också maktens.

Jag har barnen själv i nästan två veckor. Man kommer så nära dem när man får ha dem så här tätt intill. Vilken rikedom och ynnest det är att få vara far åt Milo och Mimmi.

Det är tufft ibland men det är så vackert, så nödvändigt. De hjälper mig att bli en bättre människa. De uppfostrar mig…

I går var först min far här och lekte med dem och det var så fint att se dem leka och kramas. Min far bor i Göteborg och han är 76 år nu (och kanske en av världens största lokalpatrioter, Göteborg är alltid bäst överallt) men hans hjärta står så öppet för den nya tiden, och han äger en spänst i själ och ande som jag tilltals mycket av.

Han var nära att dö för två år sedan, en halv minut från att dö, och jag försöker ta till vara varje minut vi får. Påminnelsen måste hållas dagsfärsk..

Senare på kvällen kom Michaela med hennes barn och vi sprang ut till lekparken och Skinnarviksparken och de lekte och stojade och hade så kul tillsammans.
Michaela följde sin minsting och jag låg behagligt däckad i kvälssolen under några minuter. Det är så underbart att få se våra barn leka tillammans. De är så självklara i sitt umgänge.

I går arbetade jag även med tv-projektet som jag gör tillsammans med Rickard Liljero Eriksson och några till. Håll utkik efter mer info strax,

I dag har jag skrivit på romanen och suttit på några fantastiska möten rörande ett spännande projekt nu i sommar. Jag känner mig svårt taggad inför det. Jag hoppas verkligen det kan vara ett tillfälle att bryta dödläget runt en del av allt det jag brinner för att göra yrkesmässigt i offentligheten.

Återkommer om detaljer även om detta.

Hann faktiskt med två löprundor idag också i och under den andra lyssnade jag på samtalet (det gick på SVT Play Forum) som några ordnade i samband med att svensk trycksfrihet fyller 250 år för några dagar sedan…

Det var någon teaterkvinna, Lotta Gröning, en konstnär och….japp…Jan Guillou. Mannen personifierar ju ordet arrogans och det blev så tydligt pinsamt när det mot slutet äntligen var dags ( i tryckfrihetens namn skulle man kanske med viss rätt tycka) för åhörarna att få ställa några frågor till påvarna uppe på podiet…

En äldre man rörde i varsamma ordalag vid detta att både statliga medier och de stora tidningarna som DN och SVD ibland tycks drivna av samma agenda och att andra röster får svårt att komma fram och därmed ”hamnar” i alternativ media eftersom det är den som återstår när etablerad media konsekvent vägrar ta i människor som kommer från ett annat håll.

Resonemanget var ställt till Jan Guillou och jag såg fram emot en intressant replikväxling mellan den store, uppburne svenske debattören (han kallade sig själv det flera gånger under sändningen för övrigt) och denna vanliga man som halkat in på seminariet och, får man förmoda, tagit rejält med mod till sig för att ställa den där frågan, är det verkligen så att etablerad media på allvar står för den frihet man säger sig värna och nu alltså vill fira.

Jan Guillou fick mikrofonen, harklade sig, såg inte ens på mannen utan konstaterade bara:
”Den diskussionen tar jag inte i” …
.
Och så var den tryckfrihetsdagen över. Lotta Gröning skrattade sitt hesa skratt och rusade genast vidare.

Här har vi alltså SVT som firar att Sverige haft yttrandefrihet i 250 år och en av den stelbenta gammelmedias främsta företrädare vägrar, arrogant och direkt oförskämt att ens svara på en fråga om gammelmedias eventuella likriktning och rädsla för andra åsikter än sina egna.

Tydligare kunde inte tryckfrihetens KRIS beskrivits än det jag just bevittnat.

Jan Guillou borde be frågeställaren om ursäkt.
En gång var hundra år sedan var han maktens värste fiende som gick folkets ärenden i allt han gjorde.
Nu är han köpt lakej som tappat fotfästet till vanligt folk för minst trettio år sedan.
Han har inte ens sitt öronvax mot marken.
Han är den elit han en gång slogs emot.