Inte många sjunger vattenbärares lov.
Den här världen är inte gjord för den bleka, eftertänksamma och oglamorösa människan. I den moderna fotbollen handlar mycket om tatueringar, diamanter, skamgrepp och yta.
Men inget sammanhang blir komplett utan de som lägger ner sin själ i ändlösa löpningar på mittfältet.
Rom kryllar av pojkrum. Unga killar med stora drömmar. Hur många tror ni har affischer på Totti ovanför sängen?
Garanterat en hel del.
Hur många har bönat och bett om att få en affisch i naturlig storlek på Rodrigo Taddei?
Garanterat färre.
I Italien är fotbollsspelarna rockstjärnor och rockstjärnorna som åldrade farbröder med stentvättade jeans. En fenomenal artist heter Ligabue och han säljer ut San Siro på en kvart men är totalt okänd här i Sverige. Han har skrivit en fantastisk sång om Gabriele Oriali som de senaste året jobbat i Inter.
1982 blev han världsmästare med Italien. Ingen minns honom. Ingen pratar om honom. Det står ingen lyster runt honom.
Ändå var det han som blev fälld av Rummenigge i finalen 1982, en frispark som sedan Rossi nickade in 1-0 på.
.I fokus, i ljusets mitt, stod i stället Conti, Tardelli, Zoff, Cabrini. Inge minns Oriali. Men Ligabue kommer ihåg och hyllar honom. Som alla fina sånger handlar den så klart inte bara om en mittfältare i ett landslag i fotboll utan är också en hyllning till alla oss andra som aldrig får chansen att stråla, som bara utgör ledet och aldrig går i täten, till oss som drömmer oss bort i ösregnet, till oss som lever ett ordinärt, vanligt liv tillsammans med alla andra ordinära vanliga människor.
Fotbollen kryllar av alla dessa lagbyggare utan stjärnglans. Alla lag har sin vatten-bärare. Alla lag har sin Oriali, sin Taddei, sin Magnus Källander, sin Stefan Schwartz, sin helt och hållet nödvändiga och oumbärliga muskel av hårt arbete, underordnad och löpvägar.
Vi lever alla i mittfältets rike, sliter och släpar. Vi drömmer alla om att vara Totti. Först när vi är ensamma och det är helt tyst och mörkt törs vi viska till oss själva att vi, på sin höjd, är Magnus Källander i Öis eller Håkan Mild i slutet av sin karriär när kapningarna bara var fula och hemska. Det slår då också att det är rätt okej, kanske till och med vackert på ett lite löjligt men rörande sätt.
Ett rätt anonymt, hårt arbetande liv på mittfältet. Så ser villkoren ut, för de flesta av oss