rulururu

post Minneslunden (En Vacker Spökhistoria)

2009-02-04 22:04

Det tar tid att gå sig varm.

Jag går Trädgårdsgatan och korsar Drottninggatan, in mellan husen, över bron och så en liten bit till.

Kyrkogården.

Fridfull i mörker. Det enda mörker som man mår bra av.

Det står lyktor vid en del gravar men bara ett ljus brinner vid minneslunden när jag går dit för att säga hej till Dante och Liten och berätta för dem att tidigt, tidigt i morgon ska vi till sjukhuset för att få träffa vårt barn till sist efter alla dessa månader.

Jag berättar att de ska få ett syskon men att mamma och pappa den här gången har förhoppningar om att deras syskon ska stanna här på jorden. Gärna i hundra år.

När jag ska tända mina två ljus händer något besynnerligt. Det första tänds utan problem och jag ställer in det i ljusskåpet.

- Hej Dante, säger jag.

Sedan ska jag tända det andra ljuset, för Liten, och det tar sig lite först men strax slocknar det och jag tar ut det och ser att veken försvunnit. Letar överallt, i väska, i ljushållaren, på marken.

Det är säkert bara vanlig vardag. Sådana grejer händer. Eller också betyder det något att bara ett ljus brinner där nu.

Kanske är det magi och något man måste vara mycket, mycket uppmärksam på för att vara en del av. Som radiovågor. Andarna skickar ut svaga dofter.

Kanske tar livet tillbaka vad döden fuskat till sig?!

Smygande steg och ljusa röster steg upp ur gravarna som en blå rök.

Känner mig trygg på kyrkogårdar.

Sedan gick jag hem.

Nu är det mycket nära.

ruldrurd