Att leva som man lär, eller inte, det är frågan…

Jag är så gammal att jag minns Mona Sahlins klassiska presskonferens efter den så kallade Toblerone-affären.

Hon var, med viss rätt, mycket upprörd, klädd i vitt. Rösten darrade. 

Drevet hade varit skoningslöst sedan hon använt fel kort för att betala några småsaker, choklad bland annat.

Men någonstans tror jag att Sahlin insåg, liksom många av oss andra gjorde, att hennes fall blev djupare och marken kom farande snabbare emot henne just för att hon var (och är så vitt jag vet fortfarande är) socialdemokrat. Hade en annan politiker som var aktuell i flödet under den tiden, säg Ulf Dinkelspiel, smusslat med skatt eller köpt godis med fel kort hade färre blivit upprörda, besvikna eller förvånade.

Men Mona Sahlin hade blivit ”det är häftigt att betala skatt” med hela svenska folket. På gott och ont.

Klart att folk blev förbannade. Också, och kanske främst, blev den egna rörelsen besviken. Så kallat vanliga socialdemokrater blev förbannade. För det fanns en djup och stolt tradition av rättskaffenhet i arbetarrörelsen. Man lever som man lär. Man gör sig inte till. Man är inte på ett sätt när lamporna är på och på ett annat sätt när lamporna släcks. Man talar med människor med samma innerliga välvilja oavsett om man räknar med att få ut något av det eller inte. Och står man i talarstolar och i teve och predikar om att det är häftigt att betala skatt, så betalar man skatt och köper inte ens en chokladkaka med fel kontokort. 

 

Allt det där har sköljts bort nu. Den nya hysteriska vänstern har hivat i stort sett allting överbord. Det är väldigt hårt, aggressivt, kompromisslöst. Väldigt lite utrymme för samtal eller samförstånd. Det är konflikt och slagläge mest hela tiden.

Så när hela den en etablerade politiska världens och medias älskling Timbuktu snurrar till det i sitt tal om skatter så rycker frontsoldaterna ut och skyddar sin ledare.

Politism kallar kvinnan som påpekade dubbelmoralen, Rebecca U Uvell för ”skitstormsmaskin” (och tro mig, det är en mild bris i jämförelse med vad jag och andra blivit kallade, Anders Breivik är ett av deras mer vidriga slagträn) och konstaterar plötsligt att det alls inte är viktigt att leva som man lär. ”Vägra (sic!) leva som du lär-  Det är en fälla” skriver Politisk.

Så det egna exemplet betyder ingenting? Om jag skriver en sak men lever mitt liv på ett helt annat så är det en bra sak, ett sätt för mig att dansa undan en fälla? Vilken fälla? Vems fälla? 

Jag trodde i min naivitet att det är bra om det finns täckning för det man står på scener och basunerar ut ill folk. Jag trodde det var bra att det man står för och skriver om, det man vill berätta för världen, är sådant som bottnar i den egna verkligheten, i det egna livet.

Det betyder inte att man inte misslyckas med att leva som man lär, för det gör man. Man misslyckas ofta men då får man stå för det, böja sitt huvud. Men strävan måste väl hela tiden vara att låta det man säger, skriver bottna i vem man är?

Jag trodde att det låg ett värde i att man lever som man lär.

Jag hade uppenbarligen helt fel.

Allas vår vän Göran Greider konstaterar till och med på Twitter att det är ”viktigare vad Timbuktu säger än vad han gör”.

Som om Timbuktu säger att det är fruktansvärt med barnaga men slår sina barn, så är det bra?

Dansar han undan fällor då också?

Herregud. Timbuktu har en del att fundera på närmaste tiden. En sådan sak borde vara att se vilka vänner han omkring sig, soldaterna som sluter upp vid hans sida och drar en lans för honom.

Med sådana vänner behöver han snart inga fiender längre.