BIOGRAFI

1972
Föds den 15 juni som andra barnet. Föräldrarna heter Eva och Adriano. Pappa är från Italien och mamma är svensk. Bägge arbetar inom vården. Storebror heter Peter och är sex år äldre.

Familjen flyttar till Lövgärdet i Angered. Gatorna där har kryddnamn.

Familjen bor på Kummingatan, Fänkålsgatan och Kaprisgatan.

1977
Den 28 november föds fotbollsspelaren Fabio Grosso.

1982
Italien blir världsmästare i fotboll.

1983
Ser Imperiet live för första gången. Stry är fortfarande med. Stry är supercool.

Har Annika Gidlöf i svenska på Tretjärnsskolan i Lövgärdet. Skriver en julpjäs som spelas upp för föräldrar och elever strax före jullovet. Den handlar om en pojke och en flicka som kvällen före julafton somnar och drömmer om Tomteland. Pojken vill ha en radiostyrd bil och flickan önskar sig en häst. (Gudrun Schyman har ännu inte beslutat hur hon tänker agera i frågan.)

Skriver min första riktiga berättelse. Den handlar om en bomullstuss på ett stort fält som drömmer om att bli en fin, gul t-shirt. Sedan vaknar den och är bara fortfarande en liten bomullstuss. Den läses upp inför klassen som svarar med lika stora delar ointresse och kastade luktsuddgummin.

Någonstans skriver jag väl om den där bomullstussen fortfarande.

”Jag har skrivit på en enda dikt genom hela livet, men inte lyckats få ihop bitarna.”- Gunnar Ekelöf.

1984
Lämnar Lövgärdet (och alla förbannade mögelskadade radhus) i Angered och flyttar med familjen in till en nybyggd lägenhet med utsikt över hamninloppet och GötaÄlvbron i centrala Göteborg. Börjar på Guldhedsskolan. Träffar nya vänner. Bryter helt med förorten. Det
enda som för alltid finns kvar är det där lätt obstinata skvalpet i blodet.

Har en kort men intensiv period av Drakar&Demoner paranoia. Den släpper som tur är greppet till sist.

1985
Imperiet ger ut Blå Himlen Blues.

Börjar ta långa, ensamma promenader. Förträdelsevis i lätt duggregn, tidiga kvällar och med nämnda skiva inspelad på BASF-band i freestylen. Brandgula, vadderade hörlurar. Vemodet gör sin entre.

1986
Imperiet ger ut Var e vargen.

En hel stad dansar till den på ett jättedisco på Götaplatsen. Jag dansar inte. Jag står bredvid och iakttar. Blir förälskad för första gången.

Varje dag.

Hela tiden.

Ägnar stora delar av året åt att misslyckas med att sortera alla nya intryck.

1987
Imperiet ger ut Rock´n roll är död.

Börjar hänga med hjulbent, märklig pojke med rött hår. Han heter Morgan och finns på riktigt.

Han köper First Chapter med The Mission som han spelar för  mig. Jag tycker det är förfärligt.

Jag tycker allting nytt är förfärligt.

Vi umgås med Daniel, vars morsa är präst och Andreas Bergström som talar tyst eftersom hans föräldrar är från Norrland. Ted är med också. Han sover aldrig, i alla fall ser det ut så. Vi firar nyåret tillsammans. Ingen av oss dricker. Någon vecka senare sätter jag mig ner för att i en novell beskriva den där nyårsnatten. Eller kanske snarare alla känslor den rörde upp. Det är första gången som skrivandet träder in i mitt liv som förklaringsmodell.

Vemodet.

En femtonåring med vemod. Både sorgligt och hemskt. Men aldrig banalt.

Ingenting är på låtsas. Jag visar upp det jag skrivit för Morgan. Han är måttligt intresserad. ”Jag var ju där” säger han. Jag kan inte förklara att han både var det och inte var det. Att det fanns en nyårskväll som bara ägde rum här inne.

Jag spelar fortfarande fotboll. I GAIS. Jag är den ende öisare som försökt sälja Gais matchprogram på Ullevi. Jag dumpade alla i en papperskorg och gick hem.

På julafton ringer jag för första gången Karl McFaul strax före Karl Bertil Jonssons Julafton.

Det är en tradition vi fortfarande håller vid liv.

1988
Imperiet ger ut Tiggarens Tal och splittras kort därefter.

Mina föräldrar skiljer sig. Också.

Jag och mamma flyttar till en ny lägenhet på Nordhemsgatan 17, precis ovanför porrbutiken Video Look. Pappa flyttar till Guldheden. Peter till egen lägenhet i Kålltorp.

Färdigställer ”Hjärtats Tårar” (sic!)

En novell, dikt och pjässamling som fortfarande står välsignat outgiven hemma i bokhyllan.

Några få utvalda får läsa. De är imponerade av omfånget. Möjligen.

Börjar skriva insändare i tidningarna. Skickar in dikter som publiceras. På våren går jag ut nian på Buråsskolan i Johanneberg.

På hösten börjar jag på Schillerska Gymnasiet i Vasastan.

1989
Läser dikter live för första gången.

Först vårvintern på min mormors begravning och senare under året på Café Hängmattan i Majorna, på deras ”Fria Scen.”

Det är massor av år före allt vad Poetry Slam heter.

Det är jag och min storebror Peter som broderligt delar på Hängmattans trånga scenutrymme.

Det är en kick som går utanpå det mesta.

Skriver färdigt min första (outgivna) roman. En Kugghjulspojke heter den.

Dricker alkohol för första gången. Det känns som en gåva från Gud. Hela världen öppnar sig. Allting tycks möjligt. Det går att tala med folk, det går att bli delaktig istället för att bara stå vid sidan av.

Jag ringer Morgan på fyllan och försöker beskriva det oerhörda i allting, i att det snöar. Morgan vill sova och lägger på. På rockklubben Valvet på Första Långgatan ser jag rockgruppen Fågel Blå sjunga om Hundra Hästar. De har en cool basist som heter Krånne. Han och Peter är polare. Efter en spelning bär vi hem  hans bas hem till mig (Valvet ligger runt hörnet.) Jag är omättligt stolt.

En höstkväll på restaurang Gillestugan vid Järntorget sitter vi och försöker spåna fram ett bandnamn.

Vi ska starta rockband nämligen. Ingen av oss kan spela men Peter, som är äldst, har tagit ett lån och köpt elgitarr och förstärkare. Det är Morgan som kläcker namnet The Christer Petterssons. Det är lysande. Det är jag, Peter, Juan Martinez, Morgan Erkhagen, och Andreas Bergström.

Vi fixar replokal, skinnbrallor och börjar skriva låtar. Innan vi gör allt det affischerar vi ner hela stan där vi förklarar att vi kommer bli nittiotalets största rockband.

Vi fick både rätt och fel.

1990
Uppträder flera gånger med egna dikter och den eget ihopsnickrade  monologen ”Den Anklagade” för de andra eleverna i Schillerskas fantastiskt vackra aula.

Låter håret växa. Pannbandet kommer fram. Sover i skinnjackan. Bär solglasögon. Också när det regnar. Testar på insydda jeans för första gången. Får råd att köpa mina första Dr. Martens.

Börjar umgås med Jerker Rellmark. Han gillar Yes och Marillion. Det är okej.
Vi garvar oss igenom skoltiden.

Vi repar vidare med bandet. Det går mest ut på att dricka bärs och skälla ut Morgan för att han kommer försent till repningarna. När han kommer två
timmar sent så är HAN sur på OSS för att vi är i tid. ”Dålig Rock´n roll” konstaterar han, inte utan viss rätt.

Uppträder både med bandet och med dikterna under stor gala i Schillerska aula en vårkväll.

Tidningen GP utlyser tävlingen Rockslaget, en musiktävling för lokala band.

The Christer Pettressons anmäler sig. Ett krav är att spela Stones Jumpin Jack Flash. Antagligen för att göra juryarbetet lättare. Det skiter givetvis vi i. Vi spelar våra egna låtar (Cop Killer, Black Angel bland annat)  tills arrangörerna ser sig tvingade att helt sonika stänga av strömmen. Då fortsätter vi sjunga akapella och utan ström. Det förekommer knallpulverpistoler på scenen.

The Christer Petterssons går inte vidare till seminifinal.

Men ingen kommer ihåg vilka som gjorde det.

Ola, Christoffer, David, Magnus, Krånne, Andreas, Morgan, Kristina, Bodil, Martinez, Marie och jag åker till Roskilde festivalen.  David kör rattfull från en krog inne i Roskilde där vi sett Italien spöa Irland i kvartsfinal i VM. Vi är antagligen skrämmande nära döden.
Juan spelar The Sisters Of Mercy i bilen ner. ”Burn.” Det är så dåligt att jag knappast tror det är sant. På hösten har jag köpt allting jag kan komma över och blivit en av Sveriges hårdaste Sisters fans.

Äntligen får jag också upp ägon och öron för The Mission.

Flyttar i november till första egna lägenheten, Svanebäcksgatan 8b, Kungsladugård.

Den 12 decemer 1990 uppträder vi för första gången med något vi valt att kalla Kulturmord där vi varvar dikter med låtar. Det är på Stadsbibliotekets hörsal. Krånne är i högsta grad delaktig i projektet med sin gitarr och sina låtar. Krånne är en av oss.

Han får direkt de flesta applåderna. Vi jobbar hårt med att försöka nå ut med det vi skrivit. Vi uppträder på små scener, men med stor
publik, runt om i stan.

Vi jobbar också hårt på att ha jävligt kul.

Vi är ett som ett stort böljande hav som sveper genom stan under året.

Givetvis kan det inte vara för evigt.

1991
The Christer Petterssons splittras.

Jag, Peter och Krånne bildar nytt band. Vi heter en massa saker. The Wildflowers (efter en låt med The Cult) Kill Em´With Sound (efter…tja…Krånnes märkliga huvud) men bestämer oss slutligen för BAD FUN (Dels efter en annan låt med The Cult men också Big Audio Dynamite, Mick Jones band.)

Vi spelar i Stockholm,  och deltar i Rockslaget igen.

Vi går inte vidare.

Jerker Rellmark är ny trummis. Efter en tid kommer Fabian Edmar med på gitarr.

Jag bär alltid svart. Lyckas få tag i skrämmande tighta jeans. Armringar i drivor. Färgar håret svart. Målar ögonen med kajal.
Lyssnar uteslutande på Thåström, The Mission AC/DC, Sator och Sisters Of Mercy.

Ungefär som nu alltså.

På sommaren tar jag studenten. Tre fantastiska år på Sveriges bästa gymnasium, Schillerska  är slut. Firar i champagne och i Krånnes kostym.

Börjar hänga med Johan Lindholm (som är  lika torsk på Thåström som jag) och en gitarrspelande yngling vid namn Mats Lerneby som envisas med att dela ut sina demokassetter till allt och alla, vid alla tidpunkter.

Frekventerar företrädelsevis puben Stage Door vid Berzeliegatan.

Uppträder på Hultsfredsfestivalen med Peter.

Trots att vi inte givit ut något kan publiken mina dikter. Fantatiskt. Jag är mycket berusad och spillar sprit backstage och skäller ut scenansvarige.

Oklart varför. Vi får höra att vi är portade på livstid från Hultsfredsfestivalen.

Jag har inte varit där sedan dess.

Skriver (outgivna) diktsamlingen Besvärjelser.

1992
Ger ut min första bok, I den andra världen.

Förlaget Tre Böcker trycker den tillsammans med Peters Det Oerhörda. Två diktsamlingar i en volym alltså. Vi firar med uppträdande och massa folk på Stadsbibliotekets Hörsal. Festen fortsätter till Thai Shangai i Haga.

Bär med mig boken i systenkasse knuten i fickan på jeansen. Försöker betala allt från krogpersonal till taxichaufförer med den. Med varierande framgång.

Boken blir ändå en succe och finns nu inte ens hos förlaget. Jag äger inget exemplar av den själv. Uppträder runt om i Göteborg. Det kommer allt mer folk på våra uppläsningar. Vi är ett ambulerande stormmoln. All annan (också den så kallat alternativa) kulturen i stan skyr oss som pesten. Vi krossar en del rutor uppe på Konstepediemin vid Linne´platsen den 8 mars. Några andra unga poeter går samman under en annan äldre trött poets vingar och försöker bilda någon sorts motsvarighet till Malmöligan. De är elva till antalet.

Givetvis är inte jag en av dem. Står fri från allting. Gjorde det då. Gör det fortfarande.

Fyller tjugo år.

Firar först hos mamma och morfar med sprit och jordgubbar.

Slutar hos Johan med samma jordgubbar uppkastade i handfatet inlåst på dass.

Tecken skrivs för den som kan läsa.

Bildar tillsammans med Mats Lerneby, Krånne och trummaskin coverbandet The Sisters Of Jersey, som sedemera byter namn till Wake. Fast vi känner oss inte som ett coverband. Vi känner oss som The Sisters Of Mercy. Mats, som spelar gitarr,  kallar sig Werner Hasse.

Vi dricker Astrakan päroncider och repar utan t-shirt men med solglasögon i en källare vid Redbergsplatsen. Får en spelning som förband till Jerkers andra band på Valvet på Första Långgatan. Det låter faktisk riktigt bra om oss.

Ser The Sundays på Magasinet.
Fantatiskt.

Är nästan alltid oss hos Johan, först i Munkebäck och senare i Gamlestan.

Vi partar i stort sett varenda dag. Hänger på Magasinet och Kårkällaren.

Samtidigt. Är med hos Aschberg i TV 3 och läser dikter. Uppträder på nu insomnade Dalarock i Hedemora. Publiken är fullare än vad vi är. Jag sjunger slutet ur ”This Corrossion” med The Sisters a capella och skäller ut dem, kallar dem jävla bönder. Jag har delvis rätt. Festar med Roger Arvidsson och hans band Sonic Wahlters backstage. Det är mycket länge sedan. Bryter av nyckeln i bildörren så mamma och hennes dåvarande man Bengt får åka upp från Göteborg med extranycklar så att vi kan komma hem från Dalarna.

1 maj åker jag, Peter, Krånne, Goran, Krånne,  och Johan till Christania i Köpenhamn för att se Peace, Love and Pitbulls. Sator och The Nomads ska också spela med. Vi ber Sator komma ner från sin backstagehimmel en trappa upp i nån lagerlokal, Chips K gör det och ser lätt frågande ut medan Johan visar honom sin egenhändigt gjorde t-shirt ” Har du hört Stry eller?”

Johan brukar tjata om The Cure med Chips K på Magasinet.

Han kilar fort upp igen.

Talar med en tjej som är en kille som vill ha med oss till en källare i Helsingör. Är fan nära på att dra med de andra dit. Ingen aning om varför.

Teveappareterna på scenen under Thåströms gig går sönder en efter en. Det är högt som fan.Vi blir tullade av dansk polis utanför. Ingen av oss har något.

Vid tullen på vägen hem frågar de Goran ( Velkovski i efternam, taxichauffis och halvdan målvakt i GAIS) vart vi kommer ifrån, med denna fråga menandes vart vi just varit. Goran, lätt rödögd och förvirrad lutar på skönt chaffismanér utan ena armen utan att tänka på hur proppgull med hachstämplar från Christiania den är och svarar, sanningsenligt för övrigt:

- Dö…vi e från Göteborg…

Vi får snällt åka in i ett garage…

Skriver en roman också, som tack och lov aldrig blivit utgiven, Jobs Andra Bok…(Herregud, bara namnet…)

Är inte medveten om det då men 1992 blir symbolåret för min ungdom. Visst är det ett skönt patetiskt och just därför godtyckligt vackert uttryck; ”min ungdom…”

Martin bricks ungdom kan man nämna utan att blinka ( det är en roman av Hjalmar Söderberg) men man blir alltid genererad av att tala om som egen.

Jag är inte nostalgisk. Har faktiskt aldrig varit det.

Men allting ryms där.

Det är säkert mycket glättigare nu när man ser tillbaka på det än det var då.

Alltid pank.

Pluggar religion på universitet.

Det fungerar fram till en tenta erbjuder frågan ”Hur högt över havet ligger Jerusalem?”

Inte fan vet jag.

Ständigt i arbete med något nytt skrivprojekt.

Myten, bilden av en ständigt drickande poetjävel med kajal och pannband är bara delvis sann.

Jag jobbade också stenhårt de åren, skrev och skrev, och skrev.

Men att skriva är ju en tyst sysselsättning.

Det är hjärtligt, naivt, storslaget och pulserande.

Det är så oerhört mycket mer och så väldigt många fler men jag sparar det.

Till en annan gång.

Det är inte mycket för världen men det är min ungdom.

Marcus Birro
Norrköping 2006-10-31

1993
Drömmer mig bort. Skriver diktsamlingar som refuseras. Ständigt pank. Dricker upp varenda krona. Jobbar lite i Bergsjön, på biblioteket där. Stämplar tidningar och bär tillbaka barnböcker. Det är långt till Bergsjön från Svanebäcksgatan. Det sociala tvingar mig att söka en massa jobb jag inte vill ha, och ingen vill ge mig.

Börjar bära keps som Peter snor, en orange keps. Lyssnar på Peace, Love And Pitbulls, Lundell och märkliga livespelningar med Sisters och Mission.

På vintern förälskar jag mig.

1994
Var det en magisk sommar? Kanske. Delvis. Tillbringar mycket tid på Kompaniet och Magasinet.  Och Klara som låg på Vallgatan. Alla älskar Klara. Det är stans bästa ställe.

Samma kväll, samma sprit, samma utsökta galenskap.

Sitter i en sommarstuga i Taberg och analyserar, för mig själv, det italienska landslaget i fotboll. Mats skickar fina handskrivna brev till mig och jag skickar några till honom. Italien går långt i VM och vi följer deras framfart under gastkramande berusning på italienska föreningen i Gamlestan.

Johan bor kvar där då, om jag minns rätt.

På natten när Brasilien slagit Italien på straffar i VM-finalen går vi hem över kyrkogården, till Peter, och jag somnar som ett vrak i buskagen utanför hans lägenhet. Löpsedlarna skriker ut Baggios straffmiss. Det är en hemsk sommar.
På vintern lämnar jag min fina lägenhet på Svanebäcksgatan 8B. Jag har då bott där i fyra glimrande år. Sista kvällen går jag runt och talar lågt till mina minnen medan jag dricker några iskalla öl.

Sedan flyttar jag till Skånegatan 37, precis vid Korsvägen.

1995
Vaknar bakfull och blodig hemma hos Ola på nyårsdagen. Natten innan är ett töcken. Jag har slagits med Mats, fått stryk, hotat människor och tejpat upp förlovningsringen på ytterdörren.

Med Mats pratar jag inte på flera år efter det som hände.

Jag mår fruktansvärt dåligt och åker hem till Peter och Agata som bor i den där ateljén på Tredje Långgatan och de har vin som jag försöker tvinga i mig, men det fungerar inte. Hem kan jag inte gå så jag får bo i Peters lägenhet i Kålltorp några dagar. Jag lär mig andas och tar en timme i taget.

På våren föds Nasstiasia, Peters dotter.

På sommaren flyttar jag igen, från Skånegatan till Folkungagatan 8. Det är en litet rum med kokvrå och hall, separat dusch och toa. 21 kvadratmeter. En cell. Ett fängelse. Ett helvete.

- Jag stannar max en vecka, hävdar jag för alla som orkar höra.

Jag menar det också. Jag kan inte föreställa sig hur det ska gå att bo på 21 kvadratmeter med ett enda gram värdighet kvar. Ola är där ibland. Och Jens. Vi dricker och snackar. Jag är förvirrad. Minst sagt. Har ingen aning vad jag ska göra med något.
Jag börjar spela in mina förfester på kassettband. Det hela är förbryllande men underhållande. Jag dricker och pratar för mig själv och sedan dricker jag och lyssnar på vad jag sagt.

Blir utkastad från Liseberg två gånger på samma dag. Jag ville se Lundell. Vakterna tyckte jag var för packad. Vakterna har rätt. Det finns bildbevis som jag gick när jag fyllde 30 från den där eftermiddagen. Vi hade supit hemma hos Ola innan.

Dagen efter hittar jag faktiskt cykeln kastad i diket vid Svenska Mässan.

Långsamt kommer jag i ordning i nya lägenheten. Det går att bo där. Jag börjar skriva en diktsamling. 1995 är tredje året i rad efter debuten som jag inte ger ut något.

Nyåret 95 har jag glömt vad vi gjorde. Fest i Majorna? Trång spårvagn in till staden? Jag tror jag minns det där.

1996
EM i fotboll spelas i England. Jag skriver färdigt boken som blir Skjut dom som älskar. Jag börjar få någon form av socialt liv igen. Jag går på krogen flera kvällar i veckan, men vi blir allt färre. Mina vänner rör sig ifrån mig. Men Jens träffar jag mycket. Han läser manus till min bok och är helt och hållet fantastisk i sin vänskap.

Jag halkar på besynnerliga vägar in i radiohuset och gör några korta och värdelösa praktikant-reportage för lokalradion. Det roligaste är att se Frank Gunnarsson komma in och dricka vin. Han blir nykter sedan. Jag dricker dock fortfarande galet hårt.

Jag träffar en del människor som gör avtryck. Men stora delar av året rör sig långsamt, som i väntan på något.

Vi hänger på Kompaniet. Vi är inte yngst längre. Vi är nästan äldst där. Vi hjälps åt med att inte tänka på det.

1997
Jag ger ut Skjut dom som älskar. En diktsamling som sålt i över fem upplagor. Det är monstruösa siffror för att vara poesi, stolt över det så klart.
Vi börjar repa med The Christer Petterssons igen. Krånne, Morgan, jag, Lars och så en kille på synt som jag glömt namnet på. Vi repar i Majorna (så klart), bakom leden ner mot hamnen.

Köper mina första skinnbyxor. Är mycket stolt över dem. Vi har en spelning på Rio Rio, båten som står fast i hamnen vid Rosenlund.
Med i en del teveprogram, bland annat om kärlek i Kanal 5 och om Gud i SVT.

PLP ger ut sin sista skiva och jag lyssnar på den hela tiden. Liksom jag köper och älskar ZOON med The Nephilim, en av världens bästa skivor. Någonsin och fortfarande.

Jag börjar få råd att åka Minitaxi ibland, har en del krönikor i SR Göteborg.

Flyger till Luleå för att skriva kortfilmsmanus som blir novellfilmsmanus. Träffar en del bra människor i Luleå och en del av dem hälsar på i Göteborg på sommaren. Då går vi på Liseberg och det där polska stället i Gibraltarbacken, vad det nu hette…

Jag uppträder på en del poesifestivaler runt om i landet. Jag börjar skriva en roman, min första. Får en dator av mammas dåvarande make, den fantastiske Bengt. Firar nyår i orange skjorta i en villa i Örgryte.

1998
Skriver klart min roman, uppträder ibland. På sommaren jobbar jag med ”Karin med flera”, ett teveprogram från Umeå i SVT där jag satt i en sorts panel och diskuterade dagen som gått. Bodde alltså på hotell i Umeå en månad. Kallvattnet rann oavbrutet inne på dass, där ölen låg på kylning.

Jag är i Umeå när jag får reda på att förlaget vill ge ut romanen, Alla djävulska främlingar. Jag firar genom att dricka mig full helt på egen hand. Jag träffar en del människor som är snälla mot mig. Det blir min sista sommar som ung, smal och vacker.

Italien åker ut på straffar. Det är tredje VM i rad det sker. Jag sjunker ner otröstlig mot en vägg inne på italienska föreningen. Pappa och rödvin tröstar.

Under hösten, bara någon dag efter branden i Backa, reser jag med Morgan och några andra till Köpenhamn. Det blir en sorts magisk explosion. Vi känner det medan vi är där, det är inget jag hittar på i efterhand. Vi grät, skrek, skrattade, värkte det allra sista av vår ungdom ur våra dumma kroppar. Vi söp som apor men lyckades under hela tiden älska världen. Vi sov över på ett vandrarhem och målade våra ansikten, och krälade runt på gatorna i ösregn och det var som om något rann ur oss de där dygnen. Det var sista gången som jag hade riktigt roligt med spriten. Det var en fantastisk helg och jag glömmer den aldrig.

På vintern förälskar jag mig.

Nyår firas i Stockholm.

1999
Startar med en lång promenad runt Stockholm.

Vi startar Frank i P3. Jag har planer på att flytta till Stockholm men spriten börjar förstöra alla mina relationer, till alla sorters människor. På sommaren utvecklas teveprojektet. Jag får samtala med en person i slutet av programmet, bland annat Mikael Wiehe, Liza Marklund, Dilba och Klas Ingesson. Sedan lyckas jag få med en krönika i varje program. Det blir en fin sommar i Umeå.

På våren ges Alla djävulska främlingar ut. Det är min tredje bok och min allra första roman. På releasedagen sitter jag själv i Morgans svarta slips och Morgans svarta skinnjacka och Morgans svarta kajal på en krog och dricker. Jag räknar ner timmarna tills att pressen ska komma. Vi har hyrt Klara i Vasastan. Det blir en fin stund. Mycket folk. Salta pinnar, vin, vänskap. Jag dricker och läser, blir fotograferad. Jag bläddrar i boken och det känns helt overkligt. På kvällen sitter jag hemma i lägenheten med mina blommor och jag är först hemma av alla som var där den där kvällen och dagen efter är jag så bakfull, det är som om all oro, ångest och skräck, läckt ut under natten och bara lämnat ett tomt skal kvar.

Frank sågas av bland andra Viggo Cavling som skriver i DN att ”Marcus Birro frossar i sin egen dumhet på ett sätt som är helt unikt i Sveriges Radios historia.”
Alltså måste vi göra något rätt. Jag skriver krönikor och vi snackar poesi på måndagar. Vi kallar det Poesi på minuten och består av en lyssnare, en dikt, en minut och jag som någon form av litterärt omdöme.

Jag har med mig cider och öl till radion men jag dricker inte förrän efter sändning, på väg in till staden eller bara hem.
Nyår firas i Stockholm. Jag minns att vi faktiskt fick tag i en taxi sent på natten.

2000
Jag tog en lång promenad runt Stockholm men det kändes på ett helt nytt sätt. Inte alls som för bara ett år sedan. Nu känns det stängt, kallt, avslutat. Jag känner mig oändligt sorgsen. Jag vet inte varför. Jag har ingen aning om varför. Jag mår dåligt, alltid pank, trött, ledsen, förvirrad.

Italien slår Sverige i EM. Italien slår Holland på straffar i en helt galen match. Frankrike vinner finalen efter terror och helvete.

Jag får ett SJ-kort av SR och försöker ta planerna på en flytt till Stockholm på allvar men det fungerar inte. Jag håller mig hemma, kraschar ett par gånger, gör mig själv och andra illa, börjar skriva en ny roman, Kalashnikov.

Novellfilmen jag skrev manus till, Joakim & Jasmine, visas i SVT. Melinda Kinnaman och Emil Forselius har de båda rollerna.

Frank rullar vidare. Recensionerna blir bättre, liksom lyssnarsiffrorna och reaktionerna. Jag firar mitt femte år på Folkungatan, hålan jag inte skulle stanna en kvart i. Dagen innan nyår sitter jag med Peter och Tommy på Kometen och super. Själva nyårsafton är jag hemma bakfull.

Jag sitter fast. Jag är så trött på att vara trött.

2001
Under tidig vår får jag reda på att jag har en kronisk reumatisk sjukdom. En kvinnlig läkare meddelar mig på telefonsvararen en fredagseftermiddag att ”du har drabbats av en kronisk reumatisk sjukdom som heter Bechetwrew. Vi hörs på måndag.”

Jag ägnade helgen åt Voltaren och vitt vin. Jag har väldigt ont hela vintern och våren. Det är verkligen vidrigt. Jag är helt förvirrad på alla sätt. Jag tröskas igenom sjukvårdens maskineri, möter en del hemska läkare och någon bra.

På våren förälskar jag mig. Igen. Fast det tar ett tag. Närmare ett år innan jag fattar det.

Jag skriver krönikor i GT. Jag jobbar vidare med Frank i P3. Jag dricker så fort jag har råd. Jag åker inte till Stockholm mer. Det är ingen större sorg, barmhärtig avveckling av en kärlek.

Jag gör en del märkliga grejer på fyllan, mest i Vasastan med omnejd.

Under försommaren får jag nog av all förbannad sprit och börjar ta antabus ur en pappmugg från kliniken vid Tredje Långgatan.

På sommaren, samma dag som Bush och gänget ska landa i Göteborg, rullar mammas gamla vita Ford mot Italien med mig, pappa, Peter och Peters dotter. Någon dag senare är Avenyn på alla italienska tidningars förstasida. Göteborg brinner. Aktivisterna slår sönder skyltfönster och polisen skjuter en demonstrant i magen.

Vi är i Italien och jag är nykter, korrekturläser nya romanen på sandstranden. Roma vinner ligan och det är helt overkligt.
Morgonen när vi ska åka hem är vi nära att krocka. Vi är nära döden i det ögonblicket.  Jag lyssnar nästan enbart på Nick Cave. När vi kommer hem slutar jag ta antabus och börjar dricka igen.

Romanen blir färdig och vi bestämmer att ha en releasefest den 12 september… Dagen innan flyger terroristerna in i skyskraporna i New York.
Bokmässan som äger rum strax inpå genomlids med hjälp av vitt vin.

Nyåret firas nyktert (jag är nykter under en tid igen) på en gräsmatta i Högsbo. Jag känner mig trygg och lugn.

2002
På våren kommer hjärtat ikapp. Jag är nykter ett tag i början av året.

På våren blir jag sviken (med facit i handen med all rätt) och jag börjar skriva vad som ska bli en av mina egna favoritböcker Landet Utanför.

Jag skriver väldigt mycket krönikor till Frank och blir hotad av en pappa till en person för min uppriktighet.

Sydkorea slår ut Italien ur VM och hela Sverige jublar.

Jag ägnar våren och försommaren åt att vara extremt sviken och extremt bitter. Jag dricker igen. Jag fyller 30 den 15 juni och jag handlar sprit från Systemet innan brorsan och Johan knyter en ögonbindel för ögonen och släpar iväg mig till Hagabadet där Morgan och några till sluter upp. Vi badar och super och sedan ser vi England vinna över Argentina i VM.

Sedan går vi hem till Morgan och festar. På kvällen spelar vi bowling (om jag minns rätt)och äter italienskt på en krog nere vid Scandinavium och sedan sitter vi på ett hak på Andra Långgatan och runt midnatt går jag hem genom staden som numer känns helt och hållet stängd för mig. Jag skriker åt ingen hur jävligt allting är.

Uppträder på Arvikafestivalen. Går förbi tältet där jag ska köra för att det är så mycket folk. Tror det är Håkan Hellström eller någon annan som ska dit. Det är kravallstaket och folk som gjort egna t-shirts, fattar ingenting. Upplever att det vi gjort i Frank uppenbarligen måste ha nått ut. Det är en magisk stund för mig. Har aldrig upplevt sådan kärlek.

Riksteatern är där och kollar och de hör av sig senare och vill producera en större turné.

Besöker Venedig och blir lycklig där. I juli flyttar jag till en vän i Toscana. Hon bor i Montecatini och jag pluggar lite italienska i Florens. Jag bor i Italien resten av 2002 och skriver färdigt Landet Utanför och dessutom en bok om att bli författare, Diktskola-Diktarens guide till galaxen.

I november träffar jag Lars Winnerbäck i rulltrappan till Södertörns Folkhögskola. Vi dricker öl och snackar lite i en av pubarna på skolan.

Nyår tillbringar jag i ett fönster i Italien medan verkligare människor skjuter raketer i små byar i bergen runt staden.

2003
Flyttar tillbaka till Sverige i slutet av januari. Allt är sig likt. Mitt lilla rum i världen, mina fyllor. Börjar trappa ner min medverkan i Frank.

Under våren läser jag korrektur på Landet Utanför och Diktskola. Riksteatern lägger turnéschemat, det blir en sjukt lång sväng, 53 ställen på tre månader. Bara Lill Lindfors har fler datum.

Under sommaren flyttar jag till slut från de 21 kvadratmetrarna på Folkungagatan till gatan precis bredvid, Baldersgatan.  Lägenheten ligger högt upp och är ungefär dubbelt så stor som den gamla. Den känns som ett palats.

Under sommaren är jag nykter en period, springer lite på kyrkogården, tar meningslösa promenader ensam. Vantrivs.

I september, en vacker och fin dag, har vi pressrelease för Landet Utanför på anrika Kometen mitt i staden. Det kommer ingen journalist. Inte en enda. Jag frågar Lena, min förläggare, och hon har aldrig under dryga tjugo år varit med om något liknande. Jag blir förbannad och stormar ut, men innan jag gör avger jag ett heligt löfte.

Jag måste lämna Göteborg.

Den 17 september har jag premiär i Norrköping. Det är fullsatt. Vi får fantastiska recensioner.  På kvällen träffar jag Jonna som är arrangör. Vi har efterfest hos henne och hennes dåvarande pojkvän. Jag super bort mobilen, som Jonna hämtar och jag tar chansen att verka odräglig och under om hon vill träffas någon gång och det vill hon. Hon avslutar sin relation och vi börjar träffas, i olika städer, som agenter i ett krig.

Hon faxar mig ritningen till en lägenhet i Norrköping när jag är på ett hotell i Arvika och jag ringer upp och säger ”Där ska vi bo”.

Turnéledare är Mats Lerneby. Jag dricker mer och mer, hela tiden. Mot slutet blir jag sjuk, får riktigt ont. Gikt och skit. Men det är tre helt galna månader. Fantastiska och märkliga. Mycket folk och fina reaktioner kantar vår väg. Jag säljer bra med böcker och, faktiskt, t-shirts.

Sista giget, nummer 53, är i Landskrona.  Jag har druckit tolvor grogg hela dagen. Vi åker hem. Det är dimma, sent på jorden och slut. Det tar tre veckor innan jag kommer mig för att sätta upp en tid i tvättstugan. Jag är helt ur fas med allting.

Jag förstår att jag verkligen måste lämna Göteborg. I december har vi en hyllningsgala till Joe Strummer, ett år efter hans död. Vi har fint sällskap. Thåström är där. Liksom Stry och Balsam. Nina Natri och Jönsson från Attentat.

Nyår firas nykter på kyrkogården vid Svingen.

2004
Tidigt den 2 januari lämnar jag Göteborg. Jag har en väska med grejer. Jonnas föräldrar, som jag aldrig träffat, hjälper till att flytta. Jag är nynykter och livrädd för allting hela tiden. På kvällen ligger vi på madrasser i vårt nya sovrum och ser en film med Jim Carrey på teve. Vi känner egentligen inte varandra men vi älskar varandra och nu ska vi leva ihop.

Via mitt dåvarande förlag i Stockholm har jag fått låna en lägenhet i Paris så i januari flyger vi dit och förlovar oss. Jag avskyr Paris. Det är en iskall, hård och hemsk stad.

Jag är nykter de första månaderna, men strax dricker jag igen. Grälen med Jonna blir bara värre. Jag skriver lite för Folkbladet och har krönikor i lokalradion. Tobias Almborg, skådespelare och numera god vän tar kontakt med mig och frågar om jag vill skriva en pjäs till honom och hans teatergrupp. Jag tackar ja till det och i september bor jag och Jonna i Italien och jag skriver klart pjäsen Krig Hela Tiden på några veckor.
Italien förpassas ut ur EM efter att Sverige-Danmark spelat 2-2

Jag har kvar lägenheten i Göteborg och sover där ibland. Gör något enstaka inhopp på Frank i P3 men det är inte bra längre. Jag är inte bra längre. Jag får besked om förhöjda levervärden. Min gikt slår till med jämna mellanrum. Jag är på väg in i den ena fyllan och ut ur den andra. Jag uppträder ibland, i Örebro, Katrineholm, Peace and Love tror jag…

Nyår tillbringas i ensamhet i lägenheten i Norrköping. De andra är i Gävle.

2005
Jag börjar skriva vad som ska bli min fjärde roman, Flyktsoda.

I april har Krig Hela Tiden premiär. Olle Ljungström och Stry Terrarie skriver ny musik till pjäsen, Tobias Almborg spelar huvudrollen och Niklas Agerborn spelar hans bror. Ann-Christin Magnusson regisserar. Det blir en stor succé med fantastiska recensioner och flera extra föreställningar.
Tobias är mästerlig.

I juli åker jag och Jonna med vän till Göteborg över en helg. Det slutar i totalt kaos. På morgonen går jag upp och handlar mer sprit. Jonna åker tillbaka till Norrköping på lördagen och jag är ensam kvar i min gamla pissiga soffa med min sprit, min ångest och mitt elände. Jag har skulder på närmare hundratusen hos Kronofogden, jag är alltid pank, är tjock, sjuk och olycklig. Jag sitter och dricker och kollar på någon konsert på teve, Pink Floyd återförenas och kör Wish you were here och jag gråter som ett barn.

Jag vill inte dricka längre men jag vet inte hur man gör något alls utan sprit.

När jag kommer hem till Norrköping igen är jag svettig och bakfull. Det är söndag. Jag mår galet illa. På måndagen ska Jonna till Stockholm för en ögonoperation med laser och det är tänkt att jag ska vara med henne, hjälpa henne hem och så. Det är varmt och kvavt den dagen. Jag mår fruktansvärt dåligt, skakar, darrar och mår illa. Under tiden Jonna gör operationen sitter jag på trappan till Konserthuset och går igenom krönikor som ska publiceras i en ny bok; Du är Christer Pettersson du också heter den.

Vi har gjort misstaget att ta tåget. När bedövningen släpper får Jonna väldigt ont och värmen och solen gör inte saken bättre. Jag tar hand om henne så gott jag kan.

Jag börjar gå på AA-möten.

Jag får Norrköping Stads Kulturpris.

På hösten går jag på gym för första gången och sedan börjar jag träna regelbundet. Mamma bestämmer sig för att ta över skulden hos Kronofogden. Hon betalar dem så att jag istället blir skyldig henne pengar. Jag är mycket glad och tacksam över att få den chansen.

Linda Moberg ordnar en utställning med mina böcker. På hösten släpps Flyktsoda och Du är Christer Pettersson du också!

I december upptäcker vi att Jonna är gravid.

Nyår firas i stillhet hemma.

2006
Om den här tiden har jag skrivit mycket i boken Svarta Vykort.  Håller mig kortare här.

I början av maj åker jag till Prag, inbjuden av Svenska Institutet för att läsa dikter. Jag tar då ett återfall. Jag har varit nykter sedan juli 2005.

Jag lämnar knappt rummet, ligger i sängen och dricker och ser RAI, italiensk teve hur Calciopoli vevas upp, skandalen runt italiensk fotboll. Det talas om att Italien kanske inte ska skicka något lag till VM.

Baksmällan är fruktansvärd men jag går snabbt ner till AA igen. Jonna har mycket sammandragningar men efter en att ha träffat en läkare så bestämmer hon sig för att flyga till Finland för att träffa sina.

En söndagseftermiddag när jag varit och tränat och ser en trist hockeymatch på teve ringer Jonnas pappa och berättar att Jonna åkt in till sjukhuset eftersom vattnet gått. Dagen efter flyger jag dit och under två veckor slåss vi dygnet runt för Dantes liv.

Han föds och dör den 26 maj.

Jag flyger hem några dagar senare, Jonna kommer lite senare. Vi möter henne på Arlanda. Helt nedbruten av sorg tror jag att VM i fotboll inte kommer röra mig i ryggen. Jag har fel. Fet är som om jag lägger över mitt liv, min sorg och tröst i händerna (eller fötterna) på Gli Azzurri.
På sommaren åker vi till Italien. Vi läker. Våra sår sluts långsamt.

Italien vinner VM!! Vi badar i Poseidon. Jag är i Göteborg och ser finalen med Peter och Pappa.

Under sommaren står det klart att vi är gravida igen. Vi är lyckliga men livrädda.

Jag ger också ut en annan älsklingsbok, 43 Dikter. Nästan exakt tio år sedan förra diktsamlingen ger jag ut dikter igen.

Jag turnerar en del på hösten, Linda Moberg producerar.

En lördag i oktober får Jonna ont och vi åker upp till Vrinnevi.  Ett dygn senare föder vi fram en död liten, liten flicka.

Under loppet av sex månader har vi mist två barn.

På Bokmässan träffar jag Marcus Stenberg som frågar om han får hjälpa mig med en hemsida. Det får han gärna. Det är fortfarande han som sköter hemsidan och han gör det bättre än någon annan. Det är också han som får mig att börja blogga, denna höst.

Jag tränar, skriver och går på möten. Jag försöker be. Jag försöker också ta hand om Jonna så gott jag kan.
Nyår firar vi i Gävle.

2007 
Samma kväll som Frank i P3 sänder sitt sista program, gör jag mitt första som programledare för Karlavagnen.
I januari vinner jag Nöjesguidens pris Årets Läsning, för boken 43 Dikter och för ”personer som betytt extra mycket för Göteborg 2006.” Jag flyttade därifrån 2004. Men jag är glad och stolt över Nöjesguidens visade uppskattning.
Under våren ger jag ut Svarta Vykort och vi firar med en fin releasefest för alla som läser min blogg. Vi är på Kulturkammaren i Norrköping.
Jag börjar skriva om italiensk fotboll på Svenska Fans.
Jag väger 69 kilo. Två år tidigare vägde jag 87.
En vårdag får jag reda på att jag tilldelats Dan Andersson-Priset. Sommardagen vid Luossa utanför Ludvika är en av de finaste i mitt yrkesliv. Jag är väldigt rörd och stolt över att få priset i Dan Anderssons ära. Jag får träffa Monica, Dans dotter, och vi har en magisk eftermiddag i hans gamla hus där mycket av hans kvarglömda gamla saker finns kvar.
Runt nyår blir jag framröstad som Årets Östgöte. Priset gör mig stolt och glad.
Jonna genomgår en mycket ovanlig operation när läkarna lyckas fästa ett band runt hennes livmoder. Det är en helt nödvändig operation för att vi ska kunna bli gravida.

2008
Vi lyckas inte bli med barn så under vår och sommar startar vi en IVF-procedur. Det är extremt slitigt för Jonna.

Vi reser till Venedig.

Under sommaren är jag i Schweiz och följer EM för Svenska Fans. På min födelsedag får jag reda på att Jonna är gravid. Den där magiska junidagen visade sig vara exakt så magisk som den kändes. Vi är gravida.

Vi är livrädda.

Jag blodar ner Magnus Hedmans jacka när jag börjar blöda näsblod av nervositet under EM när Spanien slår ut Italien på straffar.
Jonna blir sängliggande. Hon tillbringar ett halvår sängliggande. Under vintern vågar vi ibland ut oss bland folk, med henne i rullstol.

Jag jobbar vidare med Karlavagnen.

Det börjar komma mycket mer folk när jag är ute och uppträder. Det är fantastiskt roligt.

Jag tävlar för första gången i På Såret med fina Tina Ahlin. Vi förlorar två matcher i rad.

Jag medverkar som bisittare till Lennart Ekdal i Kvällsöppet. Det går så bra att vi nomineras till tevepriset Kristallen.

Under vintern hoppar jag av skrivandet om italiensk fotboll på Svenska Fans. Samtidigt inleder jag förhandlingar med Expressen om att skriva för dem. Det hela verkar rinna ut i sanden men i juli ringer de och berättar att de bestämt sig för att satsa på mig som deras nya skribent om italiensk fotboll.
Jag blir mycket glad över det.

2009
Jag vinner Aftonbladets Det stora bloggpriset för Sveriges bästa blogg om sport. Inte illa. Särskilt inte när man betänker att jag skriver för Expressen… Men så kan det gå när man låter läsarna bestämma…

Jag är stolt och glad.

Jag vinner också pris som årets sportblogg och årets sportkrönikör hos Svenska Fans. Guldskölden heter deras pris.

Det är läsarna som själva röstat. Nästa alla priser jag fått glädjen att vinna har kommit från läsarna själva.

Det gör mig extremt stolt.

I februari förändras mitt liv för alltid.

Milo Santino Totti föds.

Under sommaren är vi i Stockholm och Gävle.

Jag skriver färdigt vad som ska bli romanen Att leva och dö som Joe Strummer. Jag ger också ut boken Italienbloggen på Vulkan.

Jag får skriva boken om Imperiet, på bandets begäran, till en box. Jag är så stolt över det att det är löjligt.

Under hösten uppträder jag för utsålda hus i Malmö, Stockholm och Göteborg. Det har aldrig hänt tidigare.

Medverkar i Allsång på Skansen.

Runt jul får vi reda på att vi är gravida igen. Vi trodde inte vi kunde. Men vi kunde.

2010
Jag medverkar i Lets Dance och vinner tillsammans med Johanna Koljonen På Spåret i SVT. Det är en fin seger, en grej jag är stolt och glad över.

I Lets Dance är vi med halvvägs.

Italien gör dunderfiasko i VM.

Jag ger ut Att leva och dö som Joe Strummer på Damm Förlag.

Johan Petré håller i releasefesten som blir ett minne för livet. Carla och Plura från Eldkvarn är där och spelar. Wille Crafoord, Gert Fylking och Magnus Carlson
från Weeping Willows läser valda delar ur romanen från scenen.

Jag tilldelas HAROS guldmedalj för mitt skrivande om barn.

Jag tilldelas tidningen Mamas pris Årets Pappa.  Priset delas ut på Berns i Stockholm.

Under hösten genomför jag en dröm och turnerar tillsammans med Wayne Hussey. Det är precis så fantastiskt som det låter. Av allt jag gjort är det bland det häftigaste.

Under hösten startar vi upp Club Calcio i Tv 4 Sport.

Jag sänder också Karlavagnen och medverkar i Kvällsöppet.

I augusti föds vår dotter Mimmi Severina Elda Birro.

Marcus Birro
2011-02-14

Comments are closed.