Till Michaela.

45 sekunder tog det, sedan hade jag glömt både min och hennes ålder…När hon rörde vid mig leddes jag in i en  tidlös zon där klockorna slutade gå och istället började nynna på en himmelsk sång som inte hade med döden att göra… Om det vill jag berätta…

Jag vill berätta hur tydligt det blev att världen består av meningslösa besvärjelser, hur gatorna, träden, löparna i sina färgglada skor, barnvagnarna, kostymerna, bussarna, bilarna, tiggarna, allting varsamt försköts, försvann, förminskades.

Jag skulle vilja skriva något om hur lite världen, tiden, döden och allting annat betyder för två människor som ägnar tio timmar åt att ligga och se varandra i ögonen och försöka beskriva vad det är de är med om. Vi lyckades inte. Nu ser jag att orden vi talade med är en del av världen och vår kärlek var det inte. Därför misslyckades vi förklara.

Som en ljus och lätt utandning. Som sol. Som Gud utan nattlig svett, sammanbitna käkar och dubbeltydiga budskap. Allting enkelt. Även det allra svåraste klarnar med Michaela. Allting rör sig i rätt hastighet. Världen som en värdelös perrong i fjärran, en grå stins, en trasig vissla, stängda jalusiner, regnet som en knytnäve av mörker ovanför stationshuset.

Vad ska vi med världen till? Den är en lögn, en bluff, en hedning utan riktlinjer.

Pianosonett. Varsamt piano, flöjt kanske. Så lite som möjligt av allting annat. En hand, ett par ögon, en värme, en kyss.

Orden, tiden, världen. Vi försöker förklara med ord över tid till människorna i världen. Det är tröstlöst. Det går inte helt enkelt.